OBS, Sveriges Radio, P1, 9/3 2004

[Science fiction: Gårdagens morgondagar och dagens]

[Länk till ljudfil i formatet RealAudio på Sveriges Radios webbsida]

Äktenskapet mellan vetenskap och fiktion kan tyckas omaka, ändå har de två något gemensamt - spekulation och hypoteser.

Före upplysningen fanns det visserligen fantasterier i övermått men de byggde knappast på tidens vetenskapliga föreställningar. Många anser att Mary Shelleys berättelse om Frankensteins monster var den första egentliga science fiction-berättelsen, som betecknande nog publicerades samma år som den första lyckade blodtransfusionen genomfördes, 1818.

Man skulle nog också kunna se Johannes Keplers "Somnium" från 1634 som tidig science fiction. Den handlar om en månresa och är i varje fall hjälpligt förankrad i det då vetenskapligt plausibla. Den första månfararen i litteraturen var nog annars den syriske satirikern Lukianos som levde på 100-talet. I "En sann historia" berättar han hur han i ett segelfartyg av en virvelvind förs upp till månen, vars folk för krig mot folket på solen. Här beskrivs underliga varelser, av samma typ som man annars under antiken och medeltiden gärna tänkte sig fanns på jorden, fast i okända länder. Fantastiska skildringar handlade förr främst om okända platser, senare kom de att handla om andra tider. I dagens science fiction är tidsresor, som möjliggör korrigering av historiska misstag, tillsammans med virtuell verklighet, några vanliga teman.

I äldre berättelser reste man oftast i tiden genom att helt enkelt drömma eller falla i dvala under några hundra år. 1771 trycktes Louis-Sébastien Merciers bok "År 2440 - en alldeles enastående dröm", där berättaren vaknar upp efter 700 år i ett Paris där prästerna har ersatts av filosofer, sjukvården är förebyggande och brottsligheten nästan obefintlig. År 2440 har Kungliga biblioteket bara fyra bokskåp kvar, man har bränt miljoner böcker för att liksom koka ned kulturarvet till sin essens. Trots detta råder full tryckfrihet och alla medborgare är en sorts författare.

Idén att det tryckta ordet skulle stå till alla medborgares förfogande var en idé som Jules Verne drygt hundra år senare utvecklade i sin novell "En amerikansk journalists dag år 2889". Taltidningen Earth Herald har då 1500 journalister så mäktiga att politikerna skickar lobbyister till dem. Svensken Claes Lundin, som var journalist på SvD, hade liknande tankar i romanen "Oxygen och Aromasia" från 1878, där han beskrev en framtid där tidningarna inte nöjde sig med senaste nytt. "Varför vänta tills något hänt?, säger en av skribenterna, "En snabb tidning kan tala om det i förväg".

Det här är fortfarande ett perspektiv uppifrån makten och ned till medborgarna och med industrialistisk massproduktion som förebild. Dagens nätverkssamhälle förutsåg ingen, men H. G. Wells kom rätt nära. Han skrev inte bara skönlitteratur som "Världarnas krig" utan också mera allvarliga uppsatser, t.ex. om en framtida global hjärna. 1937 skrev han:

Det finns inte längre något praktiskt hinder för att åstadkomma en väl fungerande katalog över all mänsklig kunskap, alla idéer och prestationer, dvs. att skapa ett komplett globalt mänsklighetens minne. Och inte bara en katalog; reproduktioner av själva objekten kan förmedlas till varje på lämpligt sätt utrustad plats.

Wells tänkte visserligen på mikrofilm, men översätt detta till datorer så får vi i princip Internet. Tyske författaren Kurd Lasswitz var också tidigt och nosade på det som är dagens verklighet. Han beskrev både distansundervisning och syntetiskt tal i sin "Die Fernschule" 1899.

Marxismen och den s.k. vetenskapliga socialismen kan kanske ses som en sorts science fiction. Men det fanns faktiskt också på 1800-talet en riktig sf-roman som skapade en omfattande rörelse av politiska sällskap som verkade för bokens idéer. Det var Edward Bellamys "En återblick" från 1888, som skildrar en socialistisk utopi av år 2000.

Sven Fagerberg skrev i sin "Dialog i det fria" från 1968 om hur prognosmakarna sällan räknar med negativa och irrationella faktorer som miljöförstöring, girighet, korruption och lättja. Fagerberg citerar några förutsägelser som RAND Corporation i USA gjorde på 60-talet. Man trodde att vi 1979 skulle ha datoriserat beslutsfattande hos myndigheter. 1982 skulle vi kunna efterbilda kroppens organ i plast - nu verkar det ju ske med genteknik istället. 2012 skulle vi ha droger som höjer intelligensen, en typisk 60-talsdröm som verkade stendöd för några år sedan men som nu åter är aktuell. Och 2050 kommer vi att ha lärt oss bemästra tyngdkraften.

En del realistiska tankar och en del rätt vilda, med andra ord. Men knappast vildare än många som formuleras idag. Ray Kurzweil, som uppfunnit talande och läsande datorprogram t.ex., menar att år 2050 kommer vi att ha datorer med samma intellektuella kapacitet som hela mänskligheten tillsammans. Han ser också fram emot att mikroskopiska robotar i cellstorlek i våra kroppar ska kunna projicera upplevelser och skydda oss mot sjukdomar. Och om 25 år ungefär kommer debatten om datorers mänskliga rättigheter att ta fart. Kurzweil har dock fått mothugg i sin optimism av Bill Joy, en av dem som utvecklade programspråket Java, som säger att han är rädd att människan i detta tekniska perspektiv är en utrotningshotad art.

Ett problem med förutsägelser är att det lätt blir för mycket tekniska prylar. Precis som det finns mentalitetshistoria, skulle vi behöva spekulera betydligt mer än som görs även i framtidens mentaliteter.

Ett annat problem är att man så ofta ser framtiden som en kontinent som fix och färdig ligger där framme och väntar på oss. Hur ska framtiden bli, tänker man. Hur vill vi att den ska bli, borde vi kanske fråga istället. Inte minst i dagens debatt om risker med modern teknik av olika slag är det ju en kardinalfråga om man ska slå till bromsarna eller kanske forska vidare för att förfina en teknik så att den blir säker.

Filosofen Donald Schön sade vid ett framtidsseminarium 1965 anordnat av American Academy of Arts and Sciences att det viktiga med framtidsförutsägelser kanske inte är att ha rätt, utan att kunna ha fel på ett konstruktivt sätt. Tonvikten, menade Schön, skulle då ligga på att finna ett sätt att värdera själva förändringsprocessen och hur man ska bete sig när förändringar sker och man är osäker.

Författaren Arthur C Clarke - kanske mest känd för manuset till filmen 2001 - resonerade om forskares blinda fläckar i sin "Profiles of the Future", och det är ett resonemang som jag tycker gäller både förmågan att se risker och möjligheter. Clarke skriver:

Det är faktiskt rätt förvånande med hur stor marginal kompetenta men konservativa vetenskapsmän och tekniker kan ta fel när de inledningsvis har den förutfattade meningen att det de ska undersöka är omöjligt. När detta inträffar, blir de mest välinformerade människor förblindade av sina fördomar och kan inte se sådant som ligger alldeles framför dem.