[Serien bortglömda författare: Uno Eng]

Din första samling blev förstådd i hela upplagan, och du kände ett brett band av sympati knytas mellan dig och din förläggare. Du övergick till bred epik och skrev med lätt handlag om dina bekantas driftliv och affärer, och du behandlade i ett stort upplagt verk Guds eget, sådant det uppenbarat sig i din person.

Eng skriver om "åttkantiga människor i en värld av fyrkantiga", skrev Urban Stenström i Svenska Dagbladet 1963. Flera böcker handlar om den synnerligen åttkantige Mr Bister, Engs alter ego, och där blir det även en rejäl dos samhällskritik. I "Historietter" finns kortnovellen "De bägge huvudena", som nästan är ett inlägg i dagens skoldebatt. Den handlar om två tvillingbröder med helt olika förutsättningar, den ene "en liten dyster gynnare som ideligen skaffade sig anmärkningar genom att kritisera läroböckernas uppgifter", den andre med "slätstrukna betyg i alla ämnen utom i gymnastik". Så här skriver Eng:

En dag när vaktmästaren glömt att som vanligt fösa in grubblaren efter rastens slut tänkte denne ut en ny kunskapsteori, och samtidigt upptäckte brodern i gymnastiksalen, att han kunde sitta på sitt huvud.

Politisk udd finns också i "Talarstolen", som ursprungligen publicerades 1945, då vi ännu knappt hade fröet till det som skulle bli EU. Eng skrev här om en framtida europeisk federation, där den författningsenliga representanten för Sanningen (med stort S) underförstått inte fick göra för stort väsen av sig. Därför får Sanningen uttalas från en talarstol uppe på toppen av Mont Blanc, med endast beväpnade vakter som åhörare.

Framtidsförutsägelser började Eng med redan som 16-årig gymnasist, då han skrev en uppsats om Göteborg år 2000. Han förutsåg bl.a att vi skulle ha trådlösa telegrafiapparater som man kunde bära med sig i fickan.

Sedan kom alltså debutboken "Skioptikon" 1921 och ännu en samling kortnoveller, "Poetens rosor", 1923, men det dröjde sedan hela 21 år innan nästa bok kom, diktsamlingen "I vågskålen". I dag har man som bekant mera bråttom, när det brukar heta att författare eller rockstjärnor bryter tystnaden när de återkommer med en bok eller skiva efter en paus på tre-fyra år.

Vid den här tiden bodde Eng i Stockholm och umgicks med de s.k. Klarabohemerna, särskilt Nils Ferlin, som han efter en festnatt i juni 1944 räddade från att falla ut från ett fönster på Tulegatan 7. Eng höll Ferlin i fötterna tills brandkåren kom. Huset finns inte kvar - annars hade det ju varit passande med en sådan där litterär minnesplakett på fasaden.

Som alla särlingar är Uno Eng ojämn, det ska villigt erkännas. Å andra sidan: vem är intresserad av ett jämntjockt författarskap? Utan experiment - och även mindre lyckade sådana - kommer man ju ingenstans. Men jag ska avsluta med ett lyckat exempel, ännu en gång handlar det om en kyss, och under den förhållandevis korta tid den pågår erfar kavaljeren en hel kärlekshistorias början och slut:

Men ju längre han kysste henne dess vissare kände han att denna kyss var lik de flesta andra han tagit och glömt, den upplöstes på förhand i hans hjärna och fördelade sig över några stulna rendezvouser och olustiga morgnar, hördes som stänk i ett entonigt plask av joller och gråt; han såg den stelnad och död i en liten pärlbrosch som han fäste snett vid hennes hals då han sade adjö för sista gången och kunde också lukta fram dess försmädliga tillintetgörelse i krutrök från ett par pistolskott, mon dieu, en formalitet!