Dagens Forskning nr 12, 10-11/6 2002
Philip Morris gav hemliga anslag till svensk professor
[Avsnitten markerade med röd färg ströks av utrymmesskäl i den tryckta versionen.]
En ansedd svensk forskare har varit i starkt blåsväder det senaste året — i Schweiz. Ragnar Rylander, professor i miljömedicin i Göteborg, är även verksam vid universitetet i Genève, där han forskat om kopplingarna mellan passiv rökning och lungsjukdomar, en forskning som i hemlighet betalats av tobaksföretaget Philip Morris. Rylander har anklagats för att ha manipulerat sina studier så att de ska passa denna dolda finansiär och att han därigenom medverkat till ett "vetenskapsfusk utan motstycke".
I Sverige har det nästan inte skrivits något alls om detta i pressen, men i Schweiz har denna "l'affaire Rylander" varit en följetong sedan drygt ett år. Det senaste som hänt är att Rylanders skarpaste kritiker, två herrar från antirökorganisationerna CIPRET-Genève och OxyGenève, Jean-Charles Rielle respektive Pascal Diethelm, har stämts av Rylander för förtal, för det de säger om fusk och stora pengar på sina webbsidor "Prévention" (www.prevention.ch). Trots mängder av dokument, t.ex. korrespondens mellan Rylander och Philip Morris huvudkontor i Richmond i Virginia, som styrker mycket av det Rielle och Diethelm sagt, fälldes de två för förtal mycket överraskande i slutet av maj.
Att som forskare bli anklagad för att i hemlighet ta emot pengar av dem som har intresse av att forskningen ska få ett visst resultat är inte en småsak. Och just tobaksindustrin betraktar många som närapå den värsta finansiär man kan ha. British Medical Journal liknade 1996 tobaksindustrin vid den colombianska narkotikakartellen, när universitetet i Cambridge skulle ta emot 1,5 miljoner pund i stöd från British American Tobacco Company.
Det senaste decenniet har alltmer fakta framkommit om hur systematiskt tobaksindustrin skapat nätverk av forskare som arbetar för dem, hur man styrt konferenser och planterat hundratals artiklar i vetenskapliga tidskrifter, där man fört fram t.ex. andra förklaringar än tobaksrökning till lungcancer hos rökare eller människor som utsätts för andras rök. En populär idé var t.ex. burfåglar, "en mycket allvarligare faktor än vad någon någonsin har påstått att passiv rökning skulle vara", enligt ett tidigare internt dokument hos advokatfirman Covington & Burling, som skötte British American Tobacco Companys strategier. Enligt samma dokument hade tobaksindustrin t.o.m en redaktör på tidskriften Lancet på sin avlöningslista under en period. [Dokument]
Även svenskar har figurerat i de här sammanhangen. Aftonbladet skrev i vintras om några välrenommerade forskare på Karolinska institutet som tagit emot pengar från Philip Morris. En av dem skulle t.ex. rapportera vad en kollega i samma korridor hade för sig när det gällde forskning om passiv rökning.
Ragnar Rylander har dock enligt en studie från 2001 av Chung-Yol Lee och Stanton Glantz vid University of California varit nyckelpersonen bland tobaksindustrins s.k. konsulter. I ett dokument från 1991 framgår att den budget som då tilldelades honom av Philip Morris uppgick till 60 000 dollar per år i forskningsanslag och 90 000 dollar per år i konsultarvode. I dokumentet gör man också kommentaren: "detta är ett åtagande: han får denna summa oavsett vad vi ber honom att göra åt oss." [Dokument]
Dessa avslöjanden har skett i efterdyningarna av de stora tobaksrättegångarna i USA i slutet av 90-talet, då Philip Morris och andra tobaksbolag dömdes till enormt höga böter men också ålades att publicera ofattbara mängder interna dokument, sammanlagt bortåt 40 miljoner sidor, som sedan dess finns att tillgå på Internet (bl.a. på www.pmdocs.com). Då gällde det grupptalan, främst från människor som fått lungcancer, men dokumenten innehåller oerhört mycket information som ingen tröskat igenom än. Här kan var och en med tillgång till Internet göra egna efterforskningar. Det gamla uttrycket "detektiven allmänheten" kan kanske komma till heders igen. Det är ett intressant fenomen i vår nya elektroniska offentlighet att Internet på allt fler områden blir en resurs för s.k. distribuerat arbete.
Det intryck man får av att botanisera bland de tidigare hemliga dokumenten från tobaksindustrin är hur fullkomligt skrupelfri branschen varit när det gäller att låtsas inte veta. Man har mycket väl känt till studier som visar på olika skadeverkningar men valt att hålla dessa hemliga. Utåt har man sagt att det inte finns några bevis för riskerna. Helmut Wakeham, chef för forskning och utveckling på Philip Morris, skrev t.ex. så här till sin VD, Joseph Cullman 1979: "Det har sagts att CTR [en forskningskommitté som tobaksbranschen själv startade, min anm.] är ett program för att finna 'sanningen om rökning och hälsa'... Låt oss se det som det är. Vi är intresserade av bevis som vi anser förnekar påståendet att cigarrettrökning orsakar sjukdom." [Dokument] Och Fred Panzer på branschorganisationen Tobacco Institute skrev i ett konfidentiellt meddelande 1972 att tobaksföretagens strategi "har alltid varit en tillbakahållandets strategi, som består i — att så tvivel om hälsorisken utan att direkt förneka den." [Dokument]
Söker man på Rylander i Philip Morris databas får man nära 20 000 dokument där hans namn finns med. Jag har förvisso inte läst alla dessa, men kanske ett par hundra, och man får onekligen en bild av en forskare som under trettio år har samarbetat mycket intimt, beredvilligt — och oftast i hemlighet — med det stora tobaksbolaget.
Det var främst frågan om passiv rökning som man ville att Rylander skulle syssla med. Detta blev en avgörande fråga för branschen under 80- och 90-talen, sedan den aktiva rökningens roll för lungcancer och andra sjukdomar redan fastställts och var svår att ifrågasätta. Det gällde nu att rädda vad man kunde, så att inte rökning skulle förbjudas överallt där icke-rökare vistas.
Rylanders arbete för Philip Morris inleddes redan 1972 då han besökte dr Thomas Osdene, en av cheferna för forskning och utveckling, som han också kom att umgås en del med privat under åren. Nu blev han också inget mindre än Philip Morris representant i Europa för INBIFO (Institut für biologische Forschung), ett forskningsinstitut i Köln som tobaksföretaget diskret köpt 1971 [Dokument]. Där skulle Rylander göra månatliga besök och diskutera "vetenskapliga metoder och värdering av produkter" [Dokument]. Vid den här tiden verkade han också vid Statens naturvårdsverk och Göteborgs universitet.
Det finns inte många dokument som antyder arvodenas storlek under 70-talet. Men man kan ju gissa att Rylander knappast satte sitt namn gratis under artiklar andra skrivit åt honom, så som var meningen 1974, då en rapport från ett symposium skulle publiceras i tidskriften Science. Artikeln hade "gjorts i ordning vid Philip Morris forskningscenter med Nick Fina som spökskrivare, och det är meningen att den ska publiceras ovanför Ragnar Rylanders namn", skrev forskningschefen Helmut Wakeham i ett internt brev. [Dokument]
Rylander höll ofta i trådarna inför internationella konferenser och workshops. Inför en konferens 1973 fick Rylander ett brev från en dr W.B. Dublin, som troskyldigt skriver till Rylander (som han tror är en åsiktsfrände) att "passiv rökning är ett av de mest (om inte det allra mest) angelägna problem vi står inför när det gäller luftmiljön". Ändå, skriver dr Dublin, hålls det symposier och kongresser om luftföroreningar där detta inte ens nämns. Så närmar sig dr Dublin det område som senare blir Rylanders viktigaste forskningsfält: "Den värsta försyndelsen gäller fallet med barn i hem där föräldrarna röker ... Jag är övertygad om att det jag säger bara är ett eko av era egna slutsatser i denna fråga." [Dokument]
Rylander skriver omedelbart till en av Philip Morris advokater, Donald Hoel, och bifogar brevet från Dublin: "Skulle han vara en passande person att bjuda in till konferensen? Även om han verkar lite partisk [biased] är det antagligen viktigt att balansera deltagarlistan så att vi inte bli anklagade för att bara ta med en viss kategori." [Dokument]
1982 underlät man medvetet att till en konferens bjuda in några av dem som kommit med mycket intressanta resultat som tydde på ett samband mellan lungcancer och passiv rökning, Takeshi Hirayama och Lawrence Garfinkel. Don Hoel skriver till Tom Osdene 27 januari 1982: "Även om dr Rylander inte har en specificerad lista på inbjudna i åtanke just nu, så var han mycket mottaglig för förslag. Han skulle inte bjuda in Garfinkel, Hirayama etc." [Dokument]
1990 sammanställde amerikanska EPA (Environmental Protection Agency) en rapport om passiv rökning med kommentarer av 47 — som man trodde — oberoende experter [Dokument]. En av dessa var Ragnar Rylander, som nu arbetade hårt för att lansera sina idéer om att passiv rökning i samband med lungcancer i själva verket var en s.k. confounder, dvs. en ovidkommande faktor som stör bilden av det verkliga orsakssambandet, där enligt Rylander kosten var en viktigare faktor. Rylanders andra huvudargument gällde mängden av symtom som barn till rökande föräldrar uppvisar: eftersom symtomen är så många och olika, kan det inte finnas en enda orsak till dem [Dokument]. Detta är ett vanligt argument, som använts även av den kemiska industrin när det handlat om den symtomflora människor fått av t.ex. dioxiner eller vinylklorid.
Rylander sade sig också vara rädd för att myndigheterna skulle vidta lättköpta men vetenskapligt ogrundade åtgärder. Om man skulle ge rådet åt en mor med ett barn som har problem i de övre luftvägarna att sluta röka istället för att göra något åt kosten, så leder det till ett misslyckande för folkhälsan, skrev han [Dokument]. Dessa kommentarer, som Rylander skulle sända till EPA, skickade han först för godkännande till Philip Morris, och han underströk att han ville ha tobaksföretagets anmärkningar skickade till sin privata fax, inte till Göteborgs universitet [Dokument].
Den 15 augusti 1990 skrev Rylander något remarkabelt till Tom Osdene. Han undrade om hans kollega Linda Koo borde skriva något till EPA också: "Jag vet inte huruvida det vore bra ur politisk synvinkel — stärker det saken om hon skickar in något också?" [Dokument] Han fick omedelbart svar per fax från Robert Page, på samma forskningsavdelning som Osdene: "Ja, det skulle verkligen hjälpa vår 'sak'." [Dokument]
I juni 1994 bad Philip Morris Rylander att genomföra en confounder-studie i Sverige [Dokument]. Det gjorde han och det resulterade i en artikel 1999 i European Journal of Public Health, betitlad "Dietary habits for non-smoking females living with smokers or non-smokers". Tanken var att visa att fruar till män som röker äter sämre och därför blir sjuka pga dålig kost, inte i första hand av den rökiga miljön [Dokument]. Rylander avslöjade inte att artikeln var finansierad av tobaksbolagen (via organisationen Centre for Indoor Air Research) [Dokument], vilket var ett brott mot tidningens etiska regler som föreskriver att alla relationer som kan innebära en intressekonflikt skall deklareras förre publicering. Många kände nu till Rylanders samröre med tobaksindustrin och det blev protester, vilket så småningom ledde till att redaktören tog avstånd från publiceringen.
En liknande artikel publicerades också 1997 i Social Science and Medicine, och då uppmärksammades Rylanders bindning till tobaksindustrin i Lancet. Dagens Nyheter refererade Lancets kritik och fick också ett uttalande från dåvarande prefekten på avdelningen för miljömedicin vid Göteborgs universitet, Peter Allebeck:
— Jag blev lite skrämd när jag 1997 såg att Ragnar Rylander fick bidrag från tobaksindustrin. Det är inte så trevligt, men alla våra forskare har rätt att pröva sina hypoteser och det är svårt att censurera vad de gör, säger han (DN 8/4 2000).
Det kan vara ett problem redan med öppet företagsfinansierad forskning. Men när den finansieras i hemlighet och prefekten får reda på det först när någon fått läsa tidigare hemliga dokument, så är mångas trovärdighet i fara. Det finns ett tidigt dokument, från 17 november 1974, där Rylander ber Tom Osdene på Philip Morris att skicka finansieringen för både Genèves och Göteborgs universitet via kvartalsvisa utbetalningar till hans eget privata bankkonto i New York [Dokument].
Gösta Axelsson, som numera förestår avdelningen för miljömedicin i Göteborg, hänvisar till avdelningsstyrelsens formulering från i april i år, där man säger att inga nya forskningsmedel ska tas emot från tobaksindustrin. Däremot ska "de medel som finns på de två forskningsanslagen från PM (från 1999)" förbrukas under år 2002. Tydligen har man tagit emot tobakspengar 1999 trots att dåvarande prefekten blev "lite skrämd" redan 1997.
Axelsson nämner också "den oro som finns bland anställda på avdelningen för att emeritus [Rylanders] konsultativa uppdrag kan skada avdelningens anseende". Därför har avdelningsstyrelsen rekommenderat "att konsultverksamheten inte ska bedrivas inom avdelningen för miljömedicin". Betyder detta att det är i sin ordning att vid sidan om arbetet på institutionen utföra tjänster åt tobaksindustrin? Kardinalfrågan bör väl även här vara om bindningar finns till någon part som kan ha intresse av ett visst forskningsutfall.
Frågan om tobakens skadeverkningar är självfallet långt ifrån utredd och många faktorer spelar säkerligen in — både sådana som förvärrar och sådana som skyddar. Att studera adderade effekter är ett generellt problem när det gäller att bedöma miljörisker i dagens komplicerade värld, där vi exponeras för en mångfald ämnen. Många debattörer menar att om man vill lyfta fram nya sådana samband, är det särskilt viktigt att stå finansiellt obunden, så att resultaten inte kan misstänkas vara beställda av en viss intressent.
Den studie som de schweiziska antirökorganisationerna ansåg utgjorde forskningsfusk publicerades i Archives of Environmental Health år 2000 och gällde sjukdomar i luftvägarna hos barn sett i relation till passiv rökning och kostvanor. Studien hade satts igång redan tidigt 1991. I april detta år skriver Rylander till Tom Osdene att han till sommaren ska kunna göra en preliminär analys, och om det ser bra ut ("if the data looks good") ska han försöka få pengar till en större studie [Dokument]. Den 31 augusti rapporterar Rylander att projektet verkar "mycket lovande eftersom de första resultaten tyder på att kostfaktorer kan vara av lika stor eller större betydelse för lungsjukdomar hos barn än passiv rökning" [Dokument].
Den 22 oktober skickar Don Hoel några vetenskapliga artiklar till Rylander, som finner dessa så intressanta att "vi nu analyserar om värdena från Genève, och det är en del utomordentliga saker vi får ut", som han skriver i svar till Hoel 2 november [Dokument]. Samma dag skriver Rylander också till Osdene: "Barnstudiens data börjar nu se extremt intressanta ut. Efter ändringar i databasen finns det nu inget samband mellan att utsättas för passiv rökning och frekvensen av infektioner i de övre luftvägarna." Däremot, skriver han, finns det nu "ett samband med konsumtion av ägg och ost och mjölkprodukter och lungsjukdom" [Dokument]. Kärnfrågan här är: ändrade Rylander grunddata eller bara sättet att analysera dem? Det senare är knappast fusk, men kan ändå vara ett sätt att vinkla resultatet.
Budskapet att det inte finns några signifikanta samband mellan lungsjukdom och passiv rökning framfördes från och med nu ofta på konferenser och i rapporter. Det dröjde dock länge innan studien publicerades — tre tänkbara tidskrifter nämns i dokumenten [Dokument][Dokument][Dokument], men i dem har den uppenbarligen inte förekommit. Möjligen refuserades den, och studien fick alltså inte sin slutliga publicering förrän år 2000.
Artikeln är anmärkningsvärd, menar Pascal Diethelm, en av dem som nu dömts för förtal. Den går på tvärs mot vad som är allmänt accepterat av t.ex. WHO, om vad passiv rökning betyder för bronkit, hosta, astma m.m. Dessutom nämner Rylander inte en naturlig referens, den schweiziska studien SCARPOL, som istället för Rylanders underlag på 304 barn, omfattade 4 470 barn. Slutsatsen i SCARPOL var att det finns en direkt dos/risk-relation mellan exponering för tobaksrök och sjukdom i andningsvägarna hos barn.
En av dem som låg bakom SCARPOL-studien, Hubert Varonier, uttalade sig i februari 2002 som expertvittne i förtalsmålet i Genève:
— Man kan inte under en pågående undersökning modifiera databasen som ligger till grund för den utan att fullständigt förstöra forskningens vetenskapliga trovärdighet, sade han till tidningen Le Courrier (20/2 2002), det är manipulation.
Pascal Diethelm menar att det finns tvivelaktigheter också vad gäller förhållandet till Göteborgs universitet. En stor del av korrespondensen till amerikanska EPA skedde på Göteborgs universitets brevpapper, trots att det som stod där var redigerat och korrigerat av Philip Morris. Och att Rylander ansträngt sig för att hålla sina kontakter hemliga framgår bl.a. av ett dokument från juni 1997, där han skriver att han är tveksam till att alltför öppet samarbeta med Philip Morris kontor i Neuchâtel: "Jag har aldrig umgåtts med någon Philip Morris-chef vid möten eller kontakter med utomstående personer, för att så mycket som möjligt upprätthålla profilen som oberoende vetenskapsman." [Dokument]
Alla anklagelser gjorde att Rylanders förehavanden granskades av universitetet i Genève, som i november 2001 avlade en rapport där man i inlindade ordalag kritiserar honom. Hans arbete byggde inte på "en på alla punkter oklanderlig vetenskaplig noggrannhet" och det sammanhang han forskat i förefaller inte "i alla avseenden oskyldigt", skrev rektoratet. Dock ansåg man inte att Rylander gjort sig skyldig till vetenskapsfusk [Dokument/PDF].
Det har skrivits drivor av artiklar om fallet Rylander i schweizisk press. Men det mesta materialet finns på webbplatsen Prévention, vars upphovsmän alltså stämdes av Rylander. Det märkliga med förtalsdomen är dock att den ger de dömda rätt i många frågor, även om den alltså underkänner en av huvudpunkterna, vetenskapsfusket. För ovanlighetens skull krävde inte den vinnande kärandesidan att domen ska publiceras, vilket är begripligt, eftersom den nästan svärtar ned Rylander mer än den rentvår.
I domen står att Rylanders oberoende gentemot Philip Morris "allvarligt kan ifrågasättas utifrån de dokument som förevisats". I domens resonerande del står också: "Förvisso förekommer det oroande indicier på en potentiell intressekonflikt mellan kärandens forskningsresultat och den oredovisade finansiering av forskningen i fråga, som kommit från tobaksindustrin." [Dokument]
Vad gäller frågan om vetenskapsfusk, skriver man i domen: "Ett annat [dokument] tyder på att resultaten av forskning som utförts av honom [käranden] har ändrats, och ytterligare ett annat tyder på att grunden som fastlagts innan forskningen inletts har modifierats på så sätt att resultaten skulle passa finansiärens förväntningar." Det låter graverande men var uppenbarligen inte tillräckligt för att domstolen skulle betrakta det som fusk. Pascal Diethelm menar att man bevisat att den vetenskapliga processen var bedräglig — men domstolen krävde bevis för att själva resultaten var felaktiga:
— Rylander var alltför sofistikerad för att framlägga resultat som var uppenbart falska. Sådana resultat skulle inte ha varit intressanta för hans sponsor, säger Diethelm. Han och Jean-Charles Rielle har redan överklagat domen och menar sig ha gott hopp om att frias i andra instans. Det fanns t.ex. vittnen som inte kunde höras vid den nu avslutade rättegången.
Karl-Erik Tallmo
— Forskare i Sverige har alltid i stor utsträckning arbetat tillsammans med industrin, säger Ragnar Rylander i e-post till mig. Under de sista åren har det plötsligt blivit mycket fult att ha kontakter med tobaksindustrin, menar han.
Men problemet är ju att stödet från Philip Morris inte redovisats öppet. Dessutom har Rylander inte bara tagit emot stöd utan varit en central konsult med stort inflytande.
— Jag har aldrig varit egentlig konsult, har aldrig skrivit på något konsultkontrakt och aldrig deltagit i produkttestning eller företagspolicyfrågor, säger Ragnar Rylander.
Men i många dokument bland de tidigare hemliga i Philip Morris databas kallar sig Rylander själv "consultant" [Dokument] [Dokument]. Och kontrakt talas det om i flera dokument.
— Det är riktigt att någon i korrespondens med Philip Morris nämner mig i samband med kontrakt, men denna person kände helt enkelt inte till sakförhållandet, säger professor Rylander.
En av dem som nämner kontraktet är dock insatt: Tom Osdene, Rylanders närmaste kontakt och personlige vän på Philip Morris, skriver i december 1972 till Rylander: "För din arkivering bifogar jag en kopia av konsultavtalet undertecknat av dr Wakeham." [Dokument]
Vad gäller det PM-ägda forskningsinstitutet INBIFO i Köln säger Rylander att han bara varit "vetenskaplig rådgivare" och "hjälpt dem etablera toxikologisk forskning". Ett dokument från juli 1972 säger dock något annat: "Officiellt skulle han bokföras som konsult ... hans uppgifter skulle dock vara att leda [supervising] våra project på INBIFO." [Dokument]
— Det har aldrig varit fråga om några "beställningsprojekt" eller styrd dataredovisning, skriver Rylander. Men här är artikeln i European Journal of Public Health ett exempel. Studien den handlar om igångsattes på begäran av Philip Morris 1994 [Dokument].
— Det finns faktiskt också ett policydokument från Philip Morris på nätet, säger Rylander, där man som en huvudpunkt i sitt program anger stöd till vetenskapligt korrekta undersökningar av riskerna med tobaksrökning. Av naturliga skäl citeras inte detta dokument i den debatt som leds av de grupper som attackerat mig.
När jag ber Rylander om referensen till detta dokument visar det sig vara ett av de mest kända och citerade, Fred Panzers brev från 1972, som nämns i huvudartikeln här intill, om hur industrins strategi varit att "så tvivel" [Dokument]. Där framgår också att man nu ska satsa på en studie och om resultatet av den blir fördelaktigt (favorable) ska man ge ut en bok, som "bara behöver bli sedd — inte läst — för att bli trodd". Hur kan Rylander tycka att detta speglar en vilja till "vetenskapligt korrekta undersökningar"?
— Vad jag syftade till är första sidan där det klart framgår att man vill stödja objektiv forskning, säger Rylander.
Jag läser en gång till. Men det finns inte minsta spår av en sådan tanke på sidan 1. Ragnar Rylander säger att han börjar känna sig som "ett gammalt inventarium" på Philip Morris:
— Hade jag inte varit oberoende och objektiv hade jag nog åkt ut för länge sedan.
Karl-Erik Tallmo
Not: Avsnitten markerade med röd färg ströks av utrymmesskäl i den tryckta versionen. I denna webbversion har också länkar till de citerade dokumenten lagts till.
|