Computer Sweden nr 14, 4/2 2002

När datorn lärt sig säga kanske

I den här serien ska man vara tvärsäker och inte säga "kanske", men i min framtidsvärld är det datorerna som lärt sig säga kanske. De bygger inte längre på det binära 1 eller 0 utan mellanlägen finns. Därför behöver man inte begränsa sig till radbaserade instruktioner. Informationsbehandlingen styrs och kontrolleras inte ens av program, utan av kybernetiska strategiblock som skapas on demand av maskinerna själva utifrån vad de lärt av både människor och andra maskiner på nätverken. För då, när detta tilldrar sig, ungefär år 2040, lär sig maskinerna av varenda tangenttryckning vi gör, vartenda fel, varje sluddrande konsonant vi uttalar till våra röststyrda gränssnitt.

Taligenkänning och talsyntes använder vi hela tiden. Vartenda litet brev kan man höra uppläst, omedelbart tolkat till vilket av de större språken som helst och ett förfluget ord på gatan kan omedelbart läsas som skrift, på valfritt språk - på någon bärbar liten skärm eller direktprojicerat på näthinnan.

Texter på nätet kan sedan länge enkelt sammanfattas med ett kommando. Likaså blev det tidigt vanligt med återanvändningsfilter som formulerade om texter, så att man lätt kunde "stjäla" andras innehåll och skriva "egna" skoluppsatser eller publicera executive summaries. Men texter kan också byggas ut. Skriv några stolpar, så gör den lingvistiska generatorn resten. Upphovsrätten har upphört och kunskapsprov i skolan är meningslösa. Praktiska laborationer under längre tid är det enda som kan visa en elevs kombination av know-how och know-that.

Morgontidningen läser man (eller hör) i sin Personal Text Miner, och man kan där göra t.ex. en argumentationsanalys av tidningens ledare och se om presumtioner och slutsatser stämmer överens. Texter kan också analyseras efter narrativ struktur, bias, filosofisk idépalett, transparens, stil och fokus.

Riksdag och regering har lagts ned. Samhället styrs av strategiblock som sammanjämkar folkviljan med expertkunskapen och presenterar alltihop med 2 000 ångrasteg bakåt och 2 000 simuleringssteg framåt. Simuleringen kom först, och när man extrapolerade 12 000 år framåt upptäckte man att kärnkraften lett till katastrof. Då, efter nästa istid, talades inget känt språk och varningsskyltarna vid kärnbränslets slutförvaringsplatser hade ingen förstått. Man hade tydligen trott att behållarna innehöll någon sorts souvenirer från forna tider. Alltså införde man även ångrasteg.

Problemet var dock att samhället började utvecklas i ett evigt växlande mellan fram- och backläge. Till sist var det svårt att veta vilka åtgärder som egentligen hade trätt i kraft. Dessutom kände man av samma förstärkningseffekter som i finansvärlden, där förväntningar styr utvecklingen.

Den mest dramatiska förändringen hade kanske ändå skett på etikens och familjebildningens område, mycket till följd av hur olika droger samverkat med de elektriska fält som kom från mobiltelefoner, interpersonella nanosatelliter etc. Blod-hjärnbarriären öppnades av fältet och människan hade plötsligt fått in ämnen i hjärnan som aldrig tidigare i historien funnits där. Kynne och målrelatering förändrades drastiskt. Men nu 2040 hade man löst problemet. Information behövde inte överföras med radiovågor eller elektricitet längre, det behövdes inte ens ett medium. Forskarna hade hittat en resonanseffekt hos elementarpartiklarna som kunde få två atomer långt isär att utan någon förbindelselänk svänga på samma sätt. Med den metoden överfördes nu information mellan människor. Några var lyckliga, några var olyckliga, ungefär som förr i tiden.

Karl-Erik Tallmo

(Inlägg i Computer Swedens serie "Så blir det", där tvärsäkra förutsägelser om framtiden efterlystes.)