Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Ikoner, nr 6, 2001
Författarna och den ointellektuella datorn
I dag diskuterar man främst elektroniska böckers vara eller inte vara, huruvida man vill läsa romaner på skärm osv. I slutet av 80-talet gällde debatten snarast om det där med dator över huvud taget var något för riktiga författare. Många var konservativa och ville inte överge sina gamla skrivmaskiner. Andra, som Jan Myrdal eller Alf Henriksson, tog oförskräckt den nya tekniken i bruk.
Häromdagen hittade jag ett gammalt nummer av Allt om Böcker från 1988 (nr 5), där Herbert Söderström skrev en artikel med rubriken "Datorn i författarverkstaden". Det är ett förbryllande faktum, menade Söderström, att datavärlden är så förfärligt ointellektuell. Och han efterlyste mera kunskap om hur datorn egentligen ingriper i den kreativa processen.
Jag minns att jag själv vid den tiden brukade säga att "ordbehandlare kan inte alls behandla ord" och hoppades på bättre verktyg för skrivande. En funktion som jag försökte göra i ett enkelt programspråk var ett upprepningsfilter, som skulle hjälpa jäktade skribenter strax före deadline att hitta sådana där förargliga upprepningar man gör, som andra ser, men som man själv blivit blind för. Tyvärr gick det inte så bra, programmet tog mer än en halvtimme på sig för att tröska igenom ungefär ett A4-ark med text.
Många som gick över till dator på 80-talet, utan att riktigt inse möjligheterna, fortsatte att använda den på samma sätt som en skrivmaskin. Man förstod sig inte på det där att klistra och kopiera. Om meningar eller stycken hamnat i fel ordning, så var det bara att stryka och skriva om. Och indrag vid nytt stycke gjorde man med mellanslag.
För tjugo år sedan skrev jag själv mycket röriga pappersmanus, med mängder av pilar och överstrykningar. Ofta tvingades jag också ta till knepet att klippa och klistra remsor i mina utkast. 1983 eller 1984 skrev jag för första gången på dator och insåg att jag hela tiden kunde ha en snygg och ren text på skärmen, som motsvarade det slutresultat jag i alla fall just då föreställde mig. Nu hamnade en dator omedelbart överst på min önskelista.
Andra tycktes dock ha behov av de visuella spåren av ändringarna. Lars Gyllensten sade så här i den gamla artikeln från 1988:
"Jag arbetar med ideliga alternativ, ideliga omskrivningar, inskjutningar med mera - i en omsider tämligen svåröverskådlig röra av rader över rader, rader under rader, kryptiska tecken för tillägg och skilda versioner - och jag vill se denna röra samtidigt för mig, för att till slut kunna välja. Ordbehandlaren ger mig inte samma plasticitet som detta primitiva sätt att arbeta - och inte heller samma fysiska känsla av närhet till något mycket personligt och eget."
Gyllensten talar nu om för mig att han har samma inställning till sitt skrivande idag som då. Dator använder han främst för sitt kontorsarbete, medan det egentliga författandet utförs för hand.
Och jag måste väl själv erkänna att även om jag nu skrev och programmerade Sveriges första elektroniska roman 1992, så är den faktiskt till ungefär hälften skriven med reservoarpenna.1) Alla de som oroar sig över den snabba utvecklingen kan nog ändå finna en viss tröst i att det är sällan nya medier helt ersätter gamla. Oftast lever de kvar parallellt, så att man kan välja det som passar bäst.
Ernst Brunner kunde i den gamla artikeln 1988 inte ens förklara hur omöjligt det skulle vara för honom att arbeta på dator, så han bifogade en bild av ett manusblad med en mikroskopisk skrift med mängder av överstrykningar. När jag talar med Brunner i dag, säger han att han fortfarande skriver för hand:
"Jag skriver med svart Pilotpenna den här myrliknande skriften, varje uppslag blir 12-15 tryckta boksidor. Jag renskriver dock på dator, eftersom förlagen ju inte tar emot något annat än datafiler numera."
Detta med bristen på överblick vid datorskrivande började forskarna tidigt intressera sig för. Vid Kungl. Tekniska Högskolan i Stockholm finns en avdelning som heter IP Lab (The Interaction and Presentation Laboratory).2) Där studeras olika aspekter av samfungerandet mellan människa och maskin, bl.a. just hur skrivprocessen påverkas av datorarbete. 1992 kom uppsatsen "Skrivprocessen och datorn", där Kerstin Severinson-Eklundh skriver:
"Det handlar inte bara om att tillhandahålla en översiktspresentation [...]. Överblick är ett steg på vägen till att forma en inre helhetsbild av den skrivna texten, som har att göra med både dess form, dess innehåll och dess struktur. Begreppet berör de fysiska förutsättningarna i skrivmediet men också människans förmåga att uppfatta texten."3)
Det är förstås dessa fysiska aspekter som gör att många föredrar att skriva med penna på papper eller med skrivmaskin. Det är då inte bara fråga om detta som t.ex. Jan Guillou brukar nämna, att fysiskt brottas med texten - min egen gissning är att det också har med orientering att göra. Muskelsinnet som rapporterar om kroppsställning och lemmars läge till hjärnan minns också var vi lagt saker - och var vi skrivit saker. Via ögat har vi ett liknande spatialt minne. Vi minns att något stod överst på en högersida. Denna talang har vi haft svårt att utnyttja på datorn, men vissa gränssnittsformgivare har försökt ge oss en chans genom att t.ex. använda pappersark och pappersbuntar som grundläggande enheter i ordbehandlingsprogram i stället för det i oändlighet upprullbara fönstret.
Severinson-Eklundh konstaterade också i uppsatsen från 1992 att många gör täta utskrifter på papper av det de skriver, just för överblickens skull. Men problemet är att så snart man ändrat något på skärmen, så blir utskriften inaktuell.
På 80-talet sades det också att datorförfattande gjorde texterna längre, eftersom datorn inte bjöd något motstånd och det virtuella papperslagret på hårddisken i princip aldrig sinade. Den stora amerikanska romanen hotade att bli allt större.
Datorn "förstärker ens rutinförmåga", skrev Herbert Söderström 1988, men jag tror inte det räcker med det. Min teori har länge varit att datorn förstärker tendenser vi redan har, en okoncentrerad skribent kan helt förlora sig, en pratig skribent kan skriva onödiga tegelstenar, en sparsmakad ordfilare kan putsa på sitt alster ännu effektivare än på papper.
"Fördelen med datorn är att man omedelbart kan ändra var som helst och hur mycket som helst. Nackdelen är att man gör det!" Så uttalade sig Maria Gripe i artikeln från 1988. "Tidigare måste jag skriva om mina texter från början till slut, vissa partier flera gånger. Mitt förhållande till materialet kändes fritt och obundet, jag bara snuddade med blicken vid sidorna, blockläste och gjorde en helt ny version. Nu blir det inga sådana omskrivningar, eftersom jag ideligen kan gå tillbaka, disponera om och ändra i datorn."
Just det där talar jag med Herbert Söderström om när jag nu hösten 2001 ringer upp honom. Han berättar att han aldrig återanvänder texter, utan skriver om:
"Varje ny text behöver ju ett särskilt tilltal, beroende på den tänkta läsekretsen. Det är också en process när man skriver, som försvinner om man bara kopierar över ett helt block från något annat." Söderströms texter har inte blivit längre, säger han, kanske snarare tvärt om. Jag talar också med Stefan Gurt, som åtminstone i början hade en annan erfarenhet:
"Min första bok på datorn 'Det var en sorts kärlek', 1992, är mer ordrik och flödande än någon av mina andra böcker. Min nya bok som utkommer våren 2002, är mer återhållet berättad. Fast det handlar nog inte bara om datorn utan också om att jag blivit äldre."
När jag visar Maria Gripes kommentar från 1988 för Kerstin Severinson-Eklundh idag säger hon:
"Maria Gripe beskriver ett välkänt dilemma. Det är enkelt att ändra med datorn, men det leder inte säkert till en bättre text. Att skriva om en text från början har i vissa studier visat sig leda till bättre texter. När man skriver om, så tänker man också om och man är inte bunden till det man skrivit tidigare."
Å andra sidan kan det ju vara tvärtom också, tänker jag. Ibland blir det man först skrev ned i all hast den mest lyckade versionen - vilket man inser först efter att ha svettats fram några versioner till.
I uppsatsen 1992 skrev Severinson-Eklundh att erfarna skribenter använder datorn både som skiss- och skrivmedium. Och många kan intyga att den vita sidans förbannelse inte känns lika förlamande på skärmen, utan man kan lättare leka med hugskott. I artikeln från 1988 sade Jan Myrdal:
"Jag har kommit på mig själv med att sitta och skriva för byrålådan och kakelugnen några timmar då och då. Det gjorde jag inte med Haldan eller ens min lilla Hermes. Då nöjde jag mig med att gå i skogen och tänka ut - formulera - det i denna kultur och denna tid och inom denna stats lagar otänkbara, oskrivbara, otryckbara."
Det där hade Myrdal nämnt även i TV och när jag 1999 skrev till honom i samband med en annan artikel passade jag på att fråga om den där otryckbara romanen:
"Det var ett experiment," svarade han. "Hur mycket kan man skriva mot sina egna inre barriärer? Jag hade skaffat en av de första bärbara (släpbara) datorerna, en Toshiba och satt i Paris och skrev en roman där jag medvetet försökte bryta egna tabun. [...] Sedan när jag genomfört projektet tog jag bort texten. [...] Jag deletade och sedan lät jag skriva över ett tiotal gånger så att det alls inte skulle bli möjligt att ta fram den."4)
Myrdal berättar att erfarenheterna av de utraderade skrivövningarna kom till nytta i de senare barndomsböckerna och "Maj. En kärlek".
Den stora skillnaden jämfört med 1988 är förstås tillkomsten av World Wide Web och att e-posten fått så bred användning. Nätverksarbete hade Herbert Söderström ingen vidare förståelse för 1988, för bokföring och lagerredovisningar kanske, "men vanligt kreativt skrivarbete?".
Söderström anser idag att nätet är praktiskt när det gäller att få fram t.ex. kataloguppgifter ur Libris, men annars är det för mycket osorterat skräp. När man får en reklambroschyr, säger han, så känner man ju redan på papperet att det är något som kan slängas.
Många använder webben som researchinstrument, men allt flera börjar också skriva tillsammans via nätet. Sådant skrivsamarbete har pågått länge på lokala nätverk inom företag, när det gäller t.ex. rapporter och årsredovisningar.
"Jag gör en del research på nätet", berättar Stefan Gurt, "och jag mailar texter till vänner och kolleger för att få kommentarer ibland, men i huvudsak är skrivandet samma ensamma arbete som det alltid varit."
Ernst Brunner, som är så tveksam till datorer i allmänhet, är förstås ingen nätentusiast heller, men när jag förklarar hur mycket nätet betyder för mig, som researchinstrument och genom att man kan handla böcker där, såväl nya som svårfunna antikvariska, så erkänner han att det låter bra, men han arbetar helst med det referensbibliotek han har i sitt hem. Och han har aldrig skickat ett e-mail, försäkrar han.
Tidigare försökte man utveckla särskilda hjälpmedel för skrivsamarbete, ofta plattformsberoende verktyg för lokala nätverk. Jag frågar Kerstin Severinson-Eklundh om detta inte förändrats med webbens tillkomst:
"Om en grupp av personer ska producera ett dokument tillsammans", säger hon, "så är det naturligt att man använder webben för att lägga upp delresultat, lagra aktuella versioner etc. Vi har själva utvecklat stöd för skrivsamarbete, och mitt intryck är att webbverktyg är det enda som är gångbart."
Några av de största problemen med all skrivning på dator men i synnerhet vid skrivsamarbete är versionshanteringen, samt att kunna annotera elektroniska texter, inte bara vid skrivande utan vid läsande. Tänk att kunna göra en global sökning bland alla sina marginalanteckningar oavsett om de finns i PDF-filer, Word-dokument eller webbsidor! 5)
Skulle vi inte egentligen behöva ett format för annotering som är lika program- och plattformsoberoende som ASCII?6) frågar jag Kerstin Severinson-Eklundh:
"Jag håller med om att det kunde vara värdefullt med någon sorts standard för kommentarer", säger hon. "Det har gjorts studier av kommentargränssnitt och hur de påverkar skrivandet. Viktigt är att enkelt kunna se kommentarerna tillsammans med den text som kommenteras. Man har också studerat text respektive tal som medium för kommentarer, och funnit att mediet tycks påverka kommentarernas innehåll."
Intressant nog tycks röstkommentarer handla mer om texternas avsikt och mottagare än skrivna kommentarer gör.7) Här snuddar vi vid ett område som jag tror kommer att bli oerhört betydelsefullt i framtiden. Gränsen mellan det talade och skrivna ordet torde förändras radikalt när tekniker för taligenkänning respektive talsyntes integreras i vår vardag. Om ett par decennier får vi kanske vänja oss vid att all skrift också kan höras som tal och allt tal också kan läsas som skrift, omedelbart omtolkat av olika hjälpmedel vi bär med oss. I en sådan miljö kommer förstås skrivande och litteratur att påverkas starkt.
Allt detta ligger dock långt fram i tiden. Och ett mera utbrett kollektivt skönlitterärt skrivande dröjer nog också. Storyboards till dataspel och utarbetandet av filmmanuskript sker redan via globalt nätverkssamarbete. Men det är ovanligare med skönlitterära grupprojekt.8) Författandet är nog ännu, som Stefan Gurt var inne på, en rätt ensam syssla. Dessutom har författaren inte sällan ett fetischartat förhållande till sina verktyg, precis som så många konstnärer och hantverkare, så det är inte så förvånande att många i det längsta håller fast vid gamla beprövade metoder.
2 Se http://iplab.nada.kth.se/
3 Kerstin Severinson-Eklundh, "Skrivprocessen och datorn", Technical report TRITA-NA-P9301, NADA, 1992, s. 8. Finns som postscript-fil på ftp://ftp.nada.kth.se/IPLab/TechReports/IPLab-61.ps.Z
4 E-post till artikelförfattaren den 22/6 1999. Artikeln från 1999, "I skuggan av böcker", handlar också mycket om den moderna informationsteknikens påverkan på skrivande, bildning, bevarande m.m. Den finns på http://www.kultur.nu/tidning/boken.html
5 Artikelförfattaren har utarbetat ett enkelt förslag till en standard för korrekturtecken och övrig annotation av elektroniska texter, se http://www.svenska.nu/korr
6 Amerikansk och sedermera internationell standard för kodrepresentation på dator. I vardagligt tal kan man säga att det är ren text helt utan formatering, utan t.ex. kursiveringar eller bestämda typsnitt och typstorlekar.
7 Ulf Berggren, "Pappersmodellen som utgångspunkt för utformning av skrivsamarbetsverktyg", Licentiate thesis, TRITA-NA-9903, Royal Institute of Technology, 1999, s. 20. Finns som postscript-fil på ftp://ftp.nada.kth.se/IPLab/TechReports/IPLab-157.ps.Z
8 Robert Coovers Hypertext Hotel (http://www.update.ch/beluga/hotel.html) var ett av de första exemplen på en kollaborativ skrivplats på nätet.
|