Kulturnät Sverige, Magasinet 4/2001

Den självförstörande boken

Det diskuteras e-böcker igen. Förra gången var i början av 90-talet, när några pionjärförfattare skrivit och programmerat elektroniska romaner och förlagen gjorde några halvhjärtade satsningar på klassiker och bästsäljare i e-tappning.

Nu finns det som inte fanns då, ett färre antal filformat, som är riktigt användbara och som kanske konvergerar till standard. Dessutom finns ett flertal läsapparater som gör den immateriella e-boken mera hanterbar och påtaglig. Så sent som häromveckan kom dessutom nyheten vi väntat på i något decennium, den tunna, hoprullbara skärmen som ser ut som ett papper.

Men fortfarande hörs i debatten sådant som hörts i tio år: E-litteraturen är nog bäst för uppslagsverk och läromedel. Vem kan eller vill ta med en elektronisk roman i badkaret? Osv.

Två saker tycker jag man ofta glömmer - eller inte förstår:

För det första talas det om e-litteraturens låga kvalitet. Skönlitteratur med t.ex. hyperlänkar och multimediala inslag anses tråkig, onödig och tycks varken ha nutiden eller framtiden för sig. Det gäller då inte äldre litteratur som överförts till CD-ROM utan nyskriven litteratur, gjord särskilt för det nya mediet - som t.ex. "Afternoon, a story" av den i dagarna Stockholmsaktuelle Michael Joyce (se http://www.sub.su.se/bibliotek/AdamHelmsLectures.htm)

Att mycket som hittills kommit ut är mindre lyckade experiment är inte så konstigt. Hyperlitteraturen har ju inte ens funnits i så många decennier som den tryckta romanen har funnits i sekler räknat. De tidiga sentimentala romanerna - som förresten fanns redan före boktryckarkonsten - var inte särskilt god litteratur. Cervantes gjorde sig ju lustig över genren. Nya medier får inte sina kongeniala konstnärliga uttryck så snabbt. Filmen behövde tid för att utvecklas från Méliès och Lumière till Griffith eller Sjöström.

Datorn ändrar skrivandet - och läsandet!
De flesta inser att skrivandet har påverkats i mycket hög grad av datoriserad ordbehandling. Varför skulle inte även läsandet påverkas, när vi mer och mer börjar använda datorer eller portabla e-bokläsare för detta ändamål? Och varför skulle inte skapande människor följa efter och skapa kongeniala litterära och andra konstnärliga verk för detta nya sätt att läsa?

Tveklöst kommer många av dessa nya verk att vara av hög kvalitet. Det gäller bara att känna igen kvalitet när man ser den. Varje nytt medium har ju sina verkningsmedel. För ett par decennier sedan tyckte ingen att t.ex. serier var kultur. Jag misstänker att inte ens de första riktigt bra litterära hypertextverken kommer att erkännas som god litteratur till en början.

Datoriserad läsning kommer att medföra stora förändringar. Kanske kan det jämföras med när medeltidens människor började lära sig läsa tyst och ordet frigjordes från högläsningen - bokens publiceringsakt tilldrog sig inte längre i salongen eller på torget utan i den läsandes huvud. En ny individualism uppstod paradoxalt nog mitt i en framväxande ny offentlighet.

Nu har ju läsandet redan datoriserats i viss utsträckning - allt vi läser på nätet och i e-post t.ex. Detta har börjat ändra läsvanorna och därmed också skrivvanorna, för man kan inte heller skriva på det gamla sättet när läsandet förändras.

När det blir ännu mera utbrett att läsa alla sorters texter i elektronisk form, kommer det att påverka vårt sätt att umgås (jfr åter med högläsningen eller med 1900-talets soffcentrerade TV-tittande - eller kanske rent av ungdomens sätt att utnyttja SMS-meddelanden!). Vår tillit till texter kommer också att förändras, liksom vårt sätt att gripa oss an texter (jfr t.ex. blickens flackande över en dagstidningssida och hur man läser en roman idag).

När e-texterna så småningom kommer att kunna matas in i en läsapparat med egen "intelligens", som kan sammanfatta eller översätta bokens text (eller rent av brodera ut dess grundtext med förklaringar eller analyser av t.ex. den argumentativa skärpan), då har vi definitivt fått ett nytt medium som torde påverka både läsande, skrivande - och tänkande!

Marknaden behöver en beständig produkt
Det andra som debatten missar är behovet av beständighet. När man diskuterar nya filformat och läsapparater, talas det ofta om behovet av standardisering. Men det handlar inte bara om standardisering mellan dagens plattformar, utan om att kunna garantera att en elektronisk bok som vi köper nu ska kunna läsas om t.ex. 20 år. Det är ju ett mycket modest krav, med tanke på våra bibliotek som fylls av månghundraåriga böcker - som fortfarande kan läsas.

För 7-8 år sedan köpte jag Oxford English Dictionary på CD-ROM, den fantastiska engelska ordboken (ursprungligen i 20 band), som James Murray arbetade med under nästan hela sin livstid. CD-versionen kostade 6000 kr - en hel del, men sannerligen värt pengarna att kunna ha denna fantastiska kunskapskälla till hands på datorn med dess sökmöjligheter. Men plötsligt en dag gick den inte att använda. För ordbokens drivrutiner finns inte längre att tillgå i versioner som passar till min Macintosh och dess senare operativsystemsversioner. Min elektroniska bok har inte förändrats, men allt runt omkring den har gjort det, den datormiljö den är beroende av för att kunna fungera har uppgraderats i flera led.

Man kan undra hur det går för dem som investerade i Nationalencyklopedins CD-ROM-upplaga, nu när förlaget satsar enbart på webbversionen av uppslagsverket. Kommer man att tillhandahålla drivrutiner för framtida operativsystem?

Detta är en kärnfråga för branschen. Det sägs att e-boken söker en marknad. Men i viss mån kan man också säga att marknaden söker en beständig produkt. Bokförlagen kan inte räkna med att den läsande allmänheten skall betala ens en tia för en bok som plötsligt slutar existera i bemärkelsen att den inte går att läsa längre. Tänk om pocketböckerna vi köpt plötsligt skulle förlora sin text i bokhyllan där de står. En dag när vi öppnar "Hundra år av ensamhet" i Månpocketupplagan från 80-talet är sidorna helt blanka.

Det finns många idéer om hur upphovsrätten ska skyddas i e-bokvärlden. En tanke är att man inte ska kunna läsa boken mer än ett visst antal gånger eller att man måste betala mer för varje läsning. En sådan bok äger man alltså aldrig fullt ut på samma sätt som en tryckt bok som man köpt. Kanske kan man hitta ett clearingsystem som gör att man på ett enkelt sätt kan betala för flera läsningar via nätet. Men fungerar detta fortfarande om 20 år eller 100? Kommer den upphovsrättsliga organisationen att finnas kvar då? Om inte så är alltså den boken stängd för alltid, läst för sista gången.

William Gibson gav 1992 ut "Agrippa", en elektronisk bok som efter läsning förstörde sig själv. Om vi inte tänker oss för nu, kanske vi skapar en framtid åt oss där alla böcker är sådana efemära skapelser.

Själv har jag länge förespråkat att e-böcker borde säljas i ett råformat, t.ex. ASCII med olika märkningkoder, ungefär som de som används på webbsidor enligt den standard som kallas HTML. Råformatet skulle kunna läggas in även i framtidens läsapparater, och då kanske apparaturen har finesser som vi inte kunnat förutse idag, som gör den gamla texten till en helt ny läs- och bildningsupplevelse. (En snabbskiss över den idŽn finns på http://www.nisus.se/ptm/nomenu.html.)

Förlagen skulle alltså inte konkurrera med konstiga format, där man försöker överglänsa varandra med olika snygga gänssnitt. Råformatsboken skulle i sig själv vara gränssnittslös. Utseendet och funktionerna får den av den läsapparat man väljer. Förlagen kunde då konkurrera med olika s.k. mervärden, textens märkning, avancerad konkordans, grammatisk eller logisk analys för forskare eller specialintresserade. För genomsnittsläsaren kan samma text säljas i en enkel grundversion, som kanske bara behöver en märkning som underlättar en effektiv navigering i boken. Det borde inte vara konstigare att man läser sina böcker i sitt favoritläsningsprogram än att vi idag skriver våra texter i vårt favoritordbehandlingsprogram.

Litteraturen kunde då stafettlikt övertas av kommande generationers teknik. Böckerna skulle inte behöva förstöra sig själva av inneboende systemfel i tekniken.

Karl-Erik Tallmo