Sydsvenska Dagbladet, Kultur, 21 juni 2000

Ett helt universum uppenbarat i en fotnot

Det diskuteras hypertext just nu, i Sverige och även utomlands. Kan den verkligen vara ett medium för seriös skönlitteratur? Är den inte för oöverskådlig och rörig för läromedel? Och är inte World Wide Web egentligen en enda stor halvmesyr?

Idag känner de flesta till hypertext främst genom World Wide Web och dess klickbara ord. Idén är dock rätt gammal. Vannevar Bush, som ledde utvecklandet av den amerikanska atombomben, hade vid krigsslutet också tankar på en maskin som skulle kunna sammanlänka information på ett sätt som liknade människans sätt att associera. Hypertext kallade han det dock inte, för ordet myntades först 1965 av datavisionären Ted Nelson. Denne definierade hypertext som "icke-sekventiell skrift", men detta täcker faktiskt inte hans vidlyftiga idéer.

Själv brukar jag säga: en informationsmängd inifrån vilken man omedelbart kan nå en annan godtycklig informationsmängd. Omfång är inget problem, i en elektronisk "fotnot" kan ett helt universum uppenbara sig, med en miljon ord om man så vill. Av detta inser man att hypertext är något som kräver datorteknikens flexibilitet. Inga aldrig så intrikata tryck eller handskrifter med system av noter, marginalanteckningar eller korsreferenser, det må vara I Ching eller Bibeln, är egentligen hypertext.

Vi var många som experimenterade med skönlitterär hypertext i slutet av 80-talet. Bland de första hypertextromanerna som kom ut var Michael Joyces "Afternoon, a story", Stuart Moulthrops "Victory Garden", Greg Roach's "The Madness of Roland" samt min egen "Iakttagarens förmåga att ingripa". Joyces och Moulthrops böcker var gjorda i programmet Storyspace, som tillåter författaren att arbeta med mängder av fönster öppna samtidigt och länkarna synliggjorda mellan dem - en överblick som tyvärr ofta inte är läsaren förunnad. Roach hade förutom text också med bilder och korta videosekvenser, och jag själv arbetade inte bara med rena länkar, utan med text som skapades och förändrades inför läsarens ögon.

Nu angrips hypertexten - från flera håll. Dels hörs de röster som hörts länge, att länkarna inte lägger något till upplevelsen av en text utan gör den rörig och snarast förvirrar. Dels hörs de som menar att den hypertext som finns idag bara är en blek avbild av vad den borde vara.

Laura Miller (på webbtidskriften Salon) tycker inte om valmöjligheterna i hypertextromaner; läsaren ska inte behöva göra författarens jobb: att skapa ordning. New York Times kritiker Michiko Kakutani har skrivit att hypertextens pretentioner att imitera verkligheten med slumpmässighet och upprepningar är besynnerliga. Konst ska inte imitera livet utan omforma det och visa det i en enskild människas vision.

Den 3/5 skrev Magnus Eriksson i SvD att "de skilda perspektiven i hypertextromanen 'Lasting Image' av Michael Joyce och Carolyn Guyer skapar långt mindre insikt än vad Faulkner, Lawrence Durrell eller Akira Kurosawa (Rashomon) gjorde". Det är nog inte många författare som utges på papper idag som skulle hålla för en sådan jämförelse. Dessutom har hypertexten inte fått sina riktigt stora namn än, men det är ju inte teknikens fel. Det tar lite tid.

De första tryckta böckerna var oftast handskriftsklassiker, t.ex. de medeltida berättelserna i Gesta romanorum som var bland det mesta lästa ännu i 150 år efter uppfinningen av boktrycket. En ordkonst kongenial med Gutenbergs teknik - den masspridda borgerliga romanen - dröjde ett par hundra år. Inte heller filmen eller televisionen fick sina stora konstnärer från början. Hypertexten befinner sig nog på en liknande experimentnivå som filmen på Méliès tid eller televisionen när Åke Falck gjorde sina solarisationer i programmet "Kaskad".

Jag tror också att kritiken mot hypertextlitteraturen ofta underförstått riktar sig mot en typ av litterär modernism som tagit en ny teknik i bruk. Många av skeptikerna skulle troligen inte heller ge särskilt mycket för litterära tryckta experiment som John Barths noveller eller en bok som Torsten Ekboms "Signalspelet".

World Wide Web är den största implementeringen av hypertext, med troligen över en miljard unika dokument. Men 10-15 procent av länkarna leder ingenstans, därför att måldokumenten har flyttats. WWW består av ett kärnområde, där dokument mycket intensivt länkas till varandra, medan andra regioner har ett stort antal dokument, men det är få länkar som leder såväl dit som därifrån.

Det är sådana brister som får hypertextpionjärer som Ted Nelson och Robin Hanson att betrakta WWW som ett misslyckande. Nelson säger nu om HTML, dvs den textkodning som ligger till grund för länkningen på WWW:

-HTML är just det vi försökte förhindra - ständiga länkbrott, länkar som bara riktas ut från dokumenten, citat som man inte kan följa till sina ursprungsdokument, ingen versionshantering, ingen klarering av upphovsrätt.

Nelson hade bl.a. idén att dokument skulle kunna kommenteras fritt av experter eller vanliga läsare och byggas ut i en mängd versioner som skulle kunna skiljas åt - inte minst från originalversionen - av olika säkerhetssystem. Och webbläsare tycker Nelson är en mycket dum idé - "ett fönster där man sekventiellt ska titta på en stor parallellt ordnad struktur". Och visst har han rätt. De rullbara fönstren är ju i princip en bokrulle - i hypertextåldern!

Många fruktar att vi håller på att förlora något väsentligt i övergången till elektronisk text. Sven Birkerts kom för några år sedan med sin "Gutenberg Elegies", där han menar att hypertext gör att kontexten breddas så oerhört att allt slutligen blir kontext - en collageartad yta utan djup. Arkitekturprofessorn Sanford Kwinter tror att vi förförs av effekter. Han får svar på tal på nätet i en hypertextessä av David Kolb, som är ett ovanligt lyckat exempel på att en hypertext faktiskt kan belysa ett ämne från flera håll.

Det finns dock onekligen en motsättning mellan flexibilitet och överblick. Hur den ska lösas på nätet och i enskilda hypertextdokument är en öppen fråga. Man ska dock besinna att det alltid funnits problem när nymodigheter införts. När texter började delas in i stycken ansåg vissa att det ledde till skadlig fragmentisering. När frakturen övergavs för antikvan tyckte många att den stilen var svårläst.

Både författare och läsare kommer att växa in i det nya mediet så småningom, det är jag övertygad om. Men det gäller att använda verkningsmedlen med urskillning, så att de inte förvillar utan underlättar. Rätt använd är nämligen hypertexten en kraftfull förlösare av inneboende möjligheter skriften haft sedan årtusenden.

(Länkar i anslutning till denna artikel finns på www.nisus.se/hypertext/.)

NOT: Ovanstående är min ursprungliga version av artikeln. Den i tidningen publicerade blev föremål för en rad klåfingriga redaktionella ändringar som tyvärr förvanskade innehållet en del.