Svenska Dagbladet, Kultur, 9 maj 2000

Hypertext: Ett ungt medium där de stora författarna kommer

Det är alltid spännande när någon angriper upphaussade fenomen, som Magnus Eriksson gör med hypertextromanerna i SvD den 2/5. Jag har själv ofta gjort det, t.ex. gått emot den överdrivna tilltron till interaktivitet som pedagogisk metod, eller upphetsningen kring viss multimedia, som ibland är föga mer än skoltidens bildband med ljud från bandspelare.

Ändå skrev jag den första hypertextromanen i Sverige ("Iakttagarens förmåga att ingripa", 1992), därför att jag lockades av de nya möjligheterna. Till skillnad från Eriksson tror jag i högsta grad på ett seriöst ordkonstverk som utnyttjar den elektroniska publiceringens finesser.

I många hypertexter hoppar man mellan jämbördiga textfragment genom att klicka på vissa ord. Läsningen kan ta sig ett nästan oändligt antal vägar, till skillnad från i en vanlig text, som man ju kan hoppa i om man vill, men som i första hand inbjuder till linjär läsning. Denna sorts hypertext ger ofta ett rörigt intryck, men rätt använd kan den ge en känsla av att man går runt en litterär skulptur och betraktar den ur olika vinklar, som t.ex. i Sven Stillichs "Verwunschlos" (se www.provi.de/~stillich/stillich/zeit/index.htm).

Ibland kan man också få en sorts rumskänsla av att klicka sig fram mellan olika sammanlänkade dokument. Denna möjlighet har inte så många exploaterat, men Lisa Bloomfields "No Memory" har något av detta (se http://cmp1.ucr.edu/Bloomfield/Bloomfield/).

Min roman valde jag att göra relativt linjär. Ibland hoppar den dock framåt eller bakåt i texten. Tanken var att ge känslan att romanen har ett eget liv, att texten associerar till sig själv och minns (när hoppet går bakåt) eller skapar ett varsel (när hoppet sker framåt). Utvikningar visas också i små fönster som dyker upp mitt i texten eller i marginalen. En kritiker invände att sådana inpass lika gärna kan stå i grundtexten. Men precis som fotnoter i en tryckt bok skapar en annan artikulation än huvudtexten - och en valfrihet för läsaren att fördjupa sig eller inte - skapar de här uppdykande tilläggstexterna ytterligare en berättarröst, för att nu tala traditionell romanteori.

Hyperlänkar behöver inte bara leda till fixerade texter. De kan även utlösa ett litet program som på något sätt manipulerar själva texten. I vissa passager lät jag t.ex. text skapas eller omformas inför läsarens ögon. Det finns dock många problem: att författaren lockas till effektsökeri, att läsaren av en elektronisk bok hela tiden tänker på hur den är konstruerad, vilket man sällan gör när man läser en vanlig bok med pärmar och blad. Hur undvika det ofrivilligt komiska? Begränsar detta ämnesvalet? (En del tankar om sådana aspekter av min roman finns på www.nisus.se/archive/iakttaga.html)

Det har förstås länge funnits en sorts pseudohypertexter, som liksom bara väntat på datorepoken. De medeltida glossatorerna, som kommenterade romersk lag i marginalen, skulle nog ha tyckt om möjligheten att länka till fullständiga referenstexter. Att hoppa mellan hänvisningarna i en uppslagsbok gör man förstås mycket enklare på webben eller på CD-ROM, jämfört med att lyfta ner olika volymer ur bokhyllan.

Bibelns korsreferenser är oöverträffade, skriver Eriksson. Men visst blir referenserna ännu bättre i en elektronisk bibel? Klickbara länkar är snabbare och skulle även kunna ha inbyggda beskrivningar som visar om de pekar mot ett likartat etiskt resonemang eller förekomsten av samma person, djur el. dyl. Varje enskilt ord skulle kunna göras klickbart och leda till förklaringar, frekvensanalys, maskinell översättning etc. Att nya tekniker för länkning och textbearbetning blir mycket nyttiga inom forskning och undervisning är nog de flesta överens om. Frågan är förstås vad dessa tekniker kan betyda för det litterära konstverket.

Walter Ong har påpekat att den orala berättelsen var episodisk, medan skrivkonsten möjliggjorde den modernare långa, linjärt kulminerande intrigutvecklingen. När nu det skrivna ordet i elektronisk form åter blir obeständigt, är det inte konstigt om orala kännetecken gör sig gällande, linearitetens upplösning t.ex. Talspråkliga drag kan säkert också förstärkas när det blir vanligare att skriva med hjälp av taligenkänningsprogram.

Många gränser upplöses nu, mellan fakta och fiktion, privat och offentligt, författare och läsare. Men ingen ska tro att allt gammalt helt ersätts av något nytt. Vi talar ofta om det orala berättandet, handskriften, boktrycket och den elektroniska publiceringen som avgränsade epoker, men dessa tekniker existerar ju parallellt idag, i olika mått i såväl litteraturens produktions- som presentationsled.

Precis som Johan Svedjedal (SvD 5/5) tror jag inte att det egentligen finns någon motsättning mellan gamla och nya metoder, mer än en fruktbar sådan. Författare kommer att fortsätta utnyttja sekelgamla romantekniker - med både skärm och papper som destination.

Det tidiga boktrycket begagnade sig inte bara av typsnitt som liknade handskrift, böckerna innehöll ofta också texter från handskriftsepoken. Det dröjde innan en ny ordkonst kongenial med Gutenbergs teknik uppstod, den masspridda romanen. Inte heller filmen fick sina stora konstnärer från början. Några decennier förflöt från Muybridge och Lumière till Griffith och Sjöström. Hypertexten är ett ungt medium, och dess stora författare kommer, var så säker.

Karl-Erik Tallmo