Svenska Dagbladet, Samtider, 6 maj 2000
Snart vet alla hur — men inte varför
1960-talets indoktrineringskampanjer och talet om kritiskt tänkande går igen i IT-industrins och skolbyråkratins lättsinniga föreställningar om intellektuell kompetens som endast behöver sökas på nätet och inte i skallen. Av Karl-Erik Tallmo Data, information och kunskap blandas ständigt ihop i debatten. Ytterligare förvirring kommer sig av att kunskap ibland brukar delas upp i "veta att" och "veta hur". Modeordet kompetens har för det mesta en underförstådd betydelsedragning åt "veta hur". Ändå används det ofta som en synonym för kunskap i allmänhet. Kanske beror det på den villfarelse som är så vanlig i cybersamhället, att vi inte längre behöver traditionell kunskap. Vi behöver bara veta hur man skaffar sådan kunskap - ute på nätet, i böcker och på CD-ROM-skivor. Mycket av datorrevolutionen handlar om kontroll. Tidigt användes datorer för styr- och reglerteknik. Empowerment of the individual blev det sedan, "skrivbordstryckeri" och "kontoret på fickan". Vi vill helst ha total kontroll, men vad skapar pålitlighet och tillit när det gäller vårt kunskapsarv? Är det tradition, uråldrig kunskap och skicklighet som förs vidare och förnyas genom generationerna, via såväl böcker som personlig erfarenhet? Eller bör vi snarare söka pålitligheten i ett externt konstant minne som står oförändrat genom tidens mörker och bevarar den kunskap vi för tillfället finner lämplig att föra vidare till kommande generationer? MIT-professorn Joseph Weizenbaum (känd för programmet "Eliza") har skrivit att människan som social varelse och på samma gång dödlig nödvändigtvis också måste ha rollen som lärare, för att kunna rekonstruera sig själv i varje generation. Uppfinningen av skriften och andra medier har visserligen förändrat såväl frekvens som amplitud hos växlingarna i denna kunskapsstafett mellan generationerna, men grundproblemet kvarstår ju. Det är egentligen en rätt intressant fråga, vad som skulle hända med ett samhälle där man inte kan just någonting alls själv, mer än hur man trycker på de rätta tangenterna för att finna kunskap på olika digitala medier. Plötsligt skulle inte den brytning i den mänskliga hjärnan finnas längre som går ut på att de generella erfarenheter vi tillgodogjort oss (som tar sig uttryck i t.ex. historia och naturvetenskap) skulle ligga och gnidas mot våra individuella erfarenheter och resultera i de gnistor av idéer och skapande verksamhet som för utvecklingen framåt - både den individuella och den samhälleliga. Om vi ständigt bara skummade av ytan på den brygd av referenser som ryms på våra datamedier i jakten på det akut behövliga vetandet, vad skulle hända då? Skulle vi ens kunna ställa de adekvata frågorna? Det enklaste svaret med dagens mått vore förstås att säga att vår kunskap skulle förflackas, den skulle sakna djup, förankring och överblick - och verklig förståelse. Man kan dock naturligtvis på längre sikt föreställa sig att hela kunskapsbegreppet förändras, till en sorts "knowledge-on-demand"-tänkande. Men utan kunskap - utan att vare sig "veta att" eller "veta hur" - förvisas vi strängt taget till att leva i ett här och ett nu. Detta är å andra sidan några av nätverkens främsta topologiska kännetecken, att vi där befinner oss i mitten av allt hela tiden, både i mitten av tiden och i mitten av världen. Vi har ju redan anförtrott åt maskinerna rätt mycket av de göromål som kräver muskelkraft och en del av det som kräver mera rutinartad intellektuell verksamhet, som tidsödande beräkningar m.m. Nästa steg skulle förstås kunna bli att vi överlåter väsentliga delar av kunskapslagringen och även bearbetningen och bedömningen åt maskinerna - men då riskerar vi att bli ett hjälpmedel åt dem istället för tvärt om. Redan idag står vi inför ett liknande val: ska skolan tillhandahålla traditionella kunskaper och färdigheter eller helt rikta in sig på de nya - att kunna hantera datorn som verktyg och att veta hur man finner den allt större del av kunskapsarvet vi inte längre behöver ha inne i huvudet? Datorer i skolan har blivit en lättvindig och populistisk avledande manöver från det ständiga problemet med sjunkande kvalitet på undervisningen. När det dyker upp en maskin som får eleverna att sitta ned lugnt och tyst, så kan det förefalla som en gudagåva. Men sedan då - när eleverna har klippt och klistrat och färdigställt sina kompilat från CD-ROM-skivor och från Internet? Ska de verkligen behöva läsa alltihop också? Jag känner igen mycket av dagens retorik kring IT i skolan från slutet av 60-talet, då Seco bedrev sin s.k. indoktrineringskampanj och då grupparbetandet och det kritiska tänkandet var högsta mode. De mera klarsynta insåg nog ändå redan på den tiden att det inte finns någon motsättning mellan kritiskt tänkande och att skaffa sig kunskap, att båda snarast förutsätter varandra. Men rätt snart vulgariserades bilden och den "borgerliga" kunskapen förkastades utan att något annat egentligen sattes i stället. "Mot den stelbenta katederundervisningen", var stridsropet både för 60-talets och 90-talets missriktade pedagogik. Ingen tycks någonsin ställa sig frågan om det inte borde ha åtminstone en viss betydelse vad som sägs i dessa katedrar och hur samspelet (den s.k. interaktionen) mellan talare och åhörare utfaller. Det lustiga är att många som talar om denna undervisningsforms förkastlighet själva finner sig sitta och lyssna på - eller själva håller - föredrag från misstänkt katederlika talarstolar på åtskilliga lärarkonferenser. Informationstekniken brukar förstärka tendenser som redan finns, vare sig det gäller ordbehandlande författare eller e-postskrivande direktörer. Man kan skriva tills hårddisken är full eller putsa och fila i det oändliga, beroende på läggning. E-post tillåter enstöringen att stanna hemma, medan den som gärna rör på sig kan få nya vänner att besöka jorden runt. På samma sätt tror jag modern informationsteknik i klassrummet kan accentuera såväl undervisningens svaghet som dess styrka. Problem kan snarast förvärras om man smetar IT-fernissa över alltihop. Det beror sannerligen inte på datorerna hur de kommer att användas. På de flesta områden har berusningen över de tekniska möjligheterna med IT förbytts i insikten om att det behövs ett vettigt innehåll också. Nu är det dags även för skolpolitiker och skolledare att inse detta. Jag har stött på rektorer som främst tycks vilja göra multimediaproducenter av eleverna innan dessa ens lämnat mellanstadiet. Jag har också träffat på fall där eleverna helt fått bestämma vad de skulle läsa om. I historia föreföll första världskriget inte spännande nog, så på elevernas initiativ hoppade man fram till andra världskriget, som verkade coolare. Läraren gjorde heroiska försök att förklara konflikten i det forna Jugoslavien. Men det är inte så lätt att förstå vad som hände i Sarajevo 1992 om man inte vet något om Sarajevo 1914. Allt det där finns ute på nätet, menade rektorn, precis som om blotta existensen av denna information skulle hjälpa en elev att förstå. Sådant här tilldrar sig förstås mot en bakgrund av övriga problem med disciplin och skolk (skolan är obligatorisk men inte närvaron, som Kaj Attorps så träffande formulerat det) och rent allmänt de orealistiska utbildningspolitiska målen. Många debattörer har ju beskrivit hur betygssättningen påverkas av den kommunala konkurrensen, hur rektorer sätter press på lärare att godkänna elever utan tillräckliga kunskaper, samtidigt som det övergripande målet är att alla ska kunna gå vidare till högre studier. I Skolverkets rapport Läget i grundskolan 1999, som offentliggjordes i november förra året, erkänner man många av de här problemen: "Att tjugo procent av eleverna inte får ett fullständigt avgångsbetyg är en allvarlig motgång för skolan och skolsystemet. Att mellan tre och fyra procent inte lär sig läsa och skriva ordentligt är oacceptabelt." Rapporten är ändå en rätt besynnerlig läsning. Det talas mycket om brister, misslyckanden och motgångar, rent av vanmakt, men någon kris är det inte. Samtidigt kommer rapporter om hur stressen och arbetsbördan i skolan ökar. Dagens Nyheter skrev den 13/3 om Jan-Olof Hellstens undersökning av skolan som arbetsmiljö. Elevernas behov av kunskap får dominera så att alla andra behov blir osynliga, menar han. Det förefaller som en något bakvänd analys. Utan bra elevvård och en god arbetsmiljö kan man ju knappt ens försöka förmedla några kunskaper. Vad kan då datorer göra för nytta i skolan? De är ju bra på att lagra och i någon mån också på att vaska fram fakta ur stora informationsmängder. Dessutom är datorer bra på att utföra tråkiga rutinuppgifter. Därför är en viss typ av skolövningar perfekta att göra med datorns hjälp, och de kan då också anpassas efter varje elevs behov. Detta är viktigt, för skolpolitikerna ser ofta specialundervisning som något fult, något som ger vissa barn en stämpel av oduglighet. Men man kan ofta se hur elever med särskilda problem, t.ex. läs- och skrivsvårigheter, hyperaktivitet eller kanske nedsatt hörsel, får en nyväckt motivation när de blir bekräftade som individer med alldeles egna behov, svårigheter - och möjligheter. Med datorns hjälp kan undervisningen skräddarsys, och datorn blir heller aldrig trött, så eleven kan göra om samma övning många många gånger utan att behöva skämmas inför läraren eller kamraterna. Det talas om hur viktigt det är att vi i det nya samhället inte skapar ett B-lag av datoranalfabeter - vi måste alla bli "datorlitterata". Självklart måste vi skaffa oss färdigheter i handhavandet av de nya instrumenten, lika väl som man en gång fick lära sig hur man fyller en reservoarpenna eller handskas med en räknesticka. Det gäller bara att inte spänna vagnen framför hästen. Så länge det finns folk som inte är litterata i vanlig mening, som går ut grundskolan utan att kunna läsa och skriva, så kommer givetvis allt sådant tal att bli tomma ord. Skolverket uppger i novemberrapporten att tre-fyra procent "har problem med att läsa och skriva", men det är tyvärr kanske lågt räknat. Ungefär samtidigt med rapporten kom nämligen språkforskaren Birgita Allards undersökning av niondeklassare i Stockholm, som tyder på att 13 procent av eleverna har otillräckliga kunskaper i det svenska skriftspråket. I andra sammanhang (t.ex. i TV-programmet Norra Magasinet 25/3 1996) har man hört uppskattningar att uppåt en tredjedel av grundskolans elever har problem med läs- och skrivsvårigheter. Hur ska dessa personer kunna delta i den omskrutna nya IT-demokratin om de kanske bara med största svårighet kan skriva ett enkelt inlägg på en diskussionslista? Mycket av datortillämpningarna i skolan handlar om dimensionen "veta hur" i kunskapsbegreppet. Simuleringar nämns ofta som ett viktigt område, där datorn kan efterlikna olika verkliga miljöer eller förlopp. Men finessen är att även "veta att"-dimensionen kan gestaltas. Mycket som inte är synligt i den verkliga världen kan ändå åskådliggöras. En rätvinklig triangel kan t.ex. steglöst fås att ändra storlek medan sidornas kvadrater visas i ett fönster på datorskärmen, och man kan då direkt se att Pythagoras sats stämmer i varje tänkbart fall. Det talas mycket i dag om gränssnittet människa/maskin. Så småningom kommer kanske en sammansmältning att ske - från en verktygsrelation till "symbios", där vi delar många egenskaper och uppgifter - inte minst intellektuella - med datorerna. Kanske är vi den första art som förmår ändra sin evolution. Kanske måste vi betrakta en sådan utveckling så som vi betraktar språkliga förändringar: som en process vi kan försöka påverka med goda intentioner, men som til syvende og sidst finner sin egen väg, organiskt och därmed ytterligt demokratiskt och odemokratiskt på samma gång. Alla deltar men ingen har fattat beslut. Jag tror dock att de flesta inte är fatalister utan gärna vill påverka framtiden. Och de flesta vill nog bevara det vi har förvärvat under årtusendena, både skicklighet och kunskap - kanske rent av galna filosofers fruktlösa tankar och mentala irrbloss. De säger också något om vad det innebär att vara människa. Framför allt vill nog de flesta bevara valfriheten, något ytterst grundläggande i vår civilisation. Och valfrihet när det gäller information kräver kunskap. Men inte bara en kunskap vi hyr eller lånar eller loggar in oss på. Utan en kunskap vi har själva. |