Med folket mot stjärnorna

Det är nu 28 år sedan den här boken skrevs. Den kom aldrig ut i tryck, trots att jag skickade manuskriptet till sju-åtta olika förlag. De flesta tyckte nog att den tydde på begåvning, men ingen ville satsa på utgivning. Till Norstedts blev jag kallad för ett personligt samtal, men inte heller där ville man ge ut den. Den vildvuxna historien om kommunistiska studiecirklar, en amerikansk astronaut som hoppar av och landar i Sverige och arbetare i en plastfabrik fick dem att tro att jag var påverkad av Kurt Vonnegut. Men jag hade inte läst en enda av hans böcker. Så jag gick från Norstedts med ett antal Vonnegutromaner under armen, som jag fått som plåster på såren. (Forts. nedan.)

Här kan du gratis ladda ned boken som PDF (131 boksidor, 640 K).

Jag skrev boken 1975, under en övergångsperiod. Jag var 22 år och hade just lämnat den marxist-leninistiska vänstern men hade ännu rätt starka socialistiska sympatier. Marxismens analys av kapitalismen var ganska vettig, minns jag att jag tyckte, medan jag fick allt svårare att acceptera marxismens lösningar på samhällsproblemen: en våldsam revolution, proletariatets diktatur osv. Tiden inom extremvänstern, som jag idag betraktar som en verklig skamfläck i mitt liv, har jag skrivit tämligen utförligt om i en artikel som finns på nätet, Till frågan om vänsterns skuld, den revolutionära sekterismen och renegaternas tystnad..

När jag läser boken idag är det förstås mycket som känns naivt och pinsamt. Men den kluriga läsaren av dessa rader har förstås redan begripit att jag måste finna några försonande drag hos boken, annars skulle jag inte ha publicerat den så här i elektronisk version på nätet.

Jo, jag tycker om den lite korthuggna humorn och ganska vilda blandningen av social tendens och science fiction. Jag vet inte om någon har försökt sig på kombinationen långvård och rymdfärd förut. Det skulle väl vara Vonnegut i så fall.

Annars var jag nog mera inspirerad av Lars Ahlins Tåbb med manifestet, där huvudpersonen också är inne i rörelsen men ändå kritisk till den, och dessutom funderar kring kärlekens möjligheter och väsen. I bakgrunden skymtar också lite Sjöwall-Wahlöö, och Ray Bradbury har fått en liten hälsning i form av pojkar i nya tennisskor på sommarkvällens nyklippta gräs.

1975 diskuterades det vad det nya datorsamhället skulle innebära. Två år tidigare hade den s.k. IB-affären briserat, då Jan Guillou och Peter Bratt sattes i fängelse, sedan de avslöjat hemlig (och olaglig) underrättelseverksamhet. Samma år, 1973, fick vi också en datalag, som kom att gälla i 25 år. Först 1998 ersattes den av den så kritiserade Personuppgiftslagen. Vid mitten av 1970-talet trodde de flesta att den personliga integriteten främst hotades av myndigheters och företags datoranvändning. Det var en Orwellsk värld med en allseende Storebror vi var rädda för. (Se även artikeln Den personliga uppgiften.)

Bland det vi inte anade var att elektroniskt publicerad text med uppgifter som på något sätt kunde hänföras till en levande människa, ett kvartssekel senare skulle komma att betraktas som personregister, där samtycke krävs från de "registrerades" sida. Tanken hade varit smått absurd på 70-talet, då den enda konflikt med yttrandefrihetslagstiftningen man då kunde föreställa sig var att registerutdrag från ADB-register kanske inte skulle lämnas ut så som offentlighetsprincipen stipulerar.

Huvudpersonen i Med folket mot stjärnorna arbetar på en stor datacentral i Stockholm och avslöjar att omfattande registrering av medborgarna förekommer. Allt vet myndigheterna om oss, varenda in- och utbetalning, deltagande i demonstrationer och strejker, vad folk har för dörrlås, om fönstren går inåt eller utåt osv. Man kan också se vad medborgarna har lånat för böcker på biblioteken - ett utmärkt sätt att kartlägga människors politiska inriktning. IBM är hydrans huvud, ett amerikanskt företag som symboliserade den världsomspännande imperialismen och dessutom tillverkade de datorer som behövdes för åsiktsregistren. Idag skulle en författare kanske hellre ha valt Microsoft som måltavla för global teknokritik.

Jag hade inga egna erfarenheter av datorer på 70-talet utan frågade en bekant i branschen hur skrivare och kommandon fungerade. Pseudonymen Jan-Jöran Stenhagens romaner Datadyrkarna (1982) och Samkörarna (1983) var oerhört mycket mer initierade. Men jag hade ändå förstått problematiken i att summan av harmlösa registeruppgifter inte alltid är harmlös.

Det hade krävts en avsevärd siarförmåga om jag 1975 skulle ha kunnat gissa att vi alla skulle ha datorer hemma ett par decennier in i framtiden, att vi kanske inte främst skulle hotas av Storebror utan av vem som helst med en dator och tillräckligt onda avsikter. Och att det skulle förekomma något som hette virus, även i maskinvärlden. När boken skrevs hade vi inte ens kodlås på portarna i Stockholms innerstad.

Jag visste att det var lönlöst att försöka göra realistiska framtidsförutsägelser, så det är ingen lapsus från min sida att det förekommer anakronismer. Det medelålders paret Britta och Gunnar åker omkring i en gammal folka, och det visas något så antikt som bildband med ljud från bandspelare. Ett par futuristiska uppfinningar lanserade jag dock: i fabrikerna finns bulleranalysatorer som sprider tystnad och på gatorna finns onaniautomater.

Bokens namn var egentligen inte fastställt 1975. Jag hade en arbetstitel: "Meningen med föreningen", vilket syftade både på meningen med de politiska aktiviteterna och på meningen med föreningen mellan man och kvinna. Jag lekte samtidigt med frasen "Med folket mot stjärnorna" som ett tänkbart motto för en radikal kulturtidskrift jag hade tänkt starta. Frasen kom aldrig till användning, men jag tycker nu att den är kongenial med romanen. Det är mycket möjligt att jag hade kommit på idén att använda den som titel redan då, om manuskriptet blivit antaget för utgivning.

Det ska också nämnas att jag inför den här utgåvan har ändrat mycket lite jämfört med det ursprungliga manuskriptet, nästan inget alls. Det rör sig främst om några kommatecken, samt ordval i vissa fall, sammanlagt är det omkring femton ord som ändrats.

Marshall McLuhan hade jag inte läst än när jag skrev den här romanen, men jag gjorde det året därpå. Hans teorier om medier blev en omvälvande upplevelse. Här förklarades historien inte utifrån produktionsmedlen, som hos Marx, men väl utifrån kommunikationsmedlen. Ett mycket intressant perspektiv på tillvaron, och ofta synnerligen relevant. Bl.a. förstod McLuhan tidigt vad datorer i nätverk skulle kunna innebära för människan och samhället. Jag har dock aktat mig noga för att bli någon sorts ortodox McLuhanian. Dogmerna fick alltför många år av mitt liv redan på 1970-talet.

Karl-Erik Tallmo, september 2003