Bookbuilder, var ett tidigt verktyg för att göra elektroniska böcker på Macintosh. Det inpirerade troligen många efterföljare. Här presenterades det med programkod och allt i tidskriften Nibble Mac 1988.

Men då kan man ju fråga sig: om elektronisk publicering alltså kan förekomma med tryck på papper som slutprodukt, kan vilken bok eller tidskrift som helst gjord med desktop publishing-metoder eller elektronisk prepress räknas som elektronisk? För några år sedan användes uttrycket elektronisk publicering just för denna typ av trycksaksframställning (exv. fanns en tidskrift om desktop publishing vid slutet av 80-talet med just namnet "Elektronisk publicering", utgiven av Populär Kommunikation i Göteborg).

Personligen gissar jag att ju mer all publicering i alla stadier genomsyras av de nya teknikernas alla möjligheter, desto mer självklart blir det att hela processen kommer att räknas till elektronisk publicering - även sådant som idag bara kallas prepress. Även de av framtidens böcker som binds in och trycks på papper kommer säkerligen att räknas till en annan era än Gutenbergs, därför att så många av bokens andra förutsättningar radikalt ändrats.

1.2 Utveckling

Den tidigaste formen av e-publicering förekom troligen på olika företags interna e-postsystem, liksom förstås på det tidiga Internet, under 70-talet. Meddelanden som spreds centralt till alla medarbetare i en organisation eller brev med flera adressater, som skickades mellan de olika medarbetarna inbördes, kan betraktas som en form av publicering, ibland jämförbar med personaltidningar. Digital Equipment hade t.ex. i början av 80-talet ett e-postsystem för de anställda, som omfattade 120 000 personer i olika länder.1 I Sverige hade under 70-talet utvecklats datorstödd meddelandeväxling med systemet FORUM, senare konferenssystemet KOM, som utvecklades vid Stockholms Datacentral (QZ), först för FOA:s räkning, sedan spreds det i hela högskolevärlden. Ett annat var MEMO, som skapades vid Volvo Data.

KOM-systemet blev förresten skådeplatsen för det första - och hittills enda - svenska rättsfallet gällande ärekränkning, där brottet skett i ett digitalt medium. 1985 förde FOA-forskaren Eskil Block en diskussion om filmaren och debattören Maj Wechselmann och utpekade henne som sovjetisk spion. En KOM-användare skickade texten i fråga till Wechselmann som stämde Block. Han dömdes till 15 000 kronor i böter och ålades också att publicera domen på KOM-systemet.

[Rättelse gjord i april 2005: Eskil Block påpekar för mig att ovanstående stycke inte är korrekt. Han dömdes inte till böter utan till skadestånd, och beloppet var inte 15 000 kr utan 10 000 kr. Jag beklagar felen. Tilläggas kan att tingsrätten fann att "påståendena om 'spioneribrott'" i två av uttalandena på KOM-systemet skulle "anses utgöra förtalsbrott enligt brottsbalken". Domen finns numera på webben. /KET]

På 70- och 80-talen fanns även en del föregångare till de onlinetjänster vi har i dag. Text-TV (teletext) startade i England 1976 med systemet Ceefax (=seefacts). Ungefär samtidigt uppstod Minitel i Frankrike. Videotex startades i Sverige 1982. Via videotexterminalerna (eller med ett speciellt kommunikationsprogram på en persondator) kunde man beställa t.ex. biljetter och taxi, annars bestod den rena publiceringen främst av olika katalogtjänster.

Vid den här tiden uppstod också de amerikanska onlinetjänsterna för persondatorägare, Compuserve, America Online etc., en sorts gigantiska BBS:er med diskussionsgrupper, onlineshopping, referenser i form av uppslagsverk och databaser, nyhetsförmedling, e-postfunktioner m.m. Compuserve existerade redan på 70-talet som ett tiddelningssystem (timesharing - en större dator delar sin tid mellan flera användare), men inspirerad av Europas videotex började man vid mitten av 80-talet att satsa mer på en onlinetjänster för den växande skaran PC-ägare. 1985 startades America Online och 1988 Prodigy. Även en del företags interna nätverk byggdes ut för att kunna betjäna t.ex. kunder och återförsäljare. Så hade t.ex. Apple sitt forum AppleLink under första halvan av 90-talet. Alla de här tjänsterna (utom Apples, som är helt nedlagd) tenderar att knytas alltmer till Internet. Här förekommer publicering i flera former: nyhetsutskick, nyhetsbrev, produktkataloger och anslag samt databaser, ofta exv. fulltextdatabaser med tidningsartiklar eller särskilda gateways till stora databasvärdar som Dialog/Knowledge Index. Här samsas - precis som på Internet - officiella och inofficiella publikationer, upphovsrättsligt skyddade och sådana som får användas fritt.

På t.ex. Compuserve och America Online, liksom på mängder av BBS:er, spreds enkla elektroniska fanzines (e-zines) och nyhetsbrev i rent ASCII-format. Det var oftast fritt att sprida dem vidare, vem som helst kunde ladda upp dem på sin egen server och därifrån tillhandahålla dem. Här fanns e-zines för hackers som exv. CDC (Cult of the Dead Cow, startad 1984), Phrack, och andra datororienterade publikationer som CUD (Computer Underground Digest), den mer rumsrena TidBIts för Macanvändare samt många andra mer generella som MOOSE och MiLK. Oftast fick man själv hämta (ladda ned) dem från en server eller en diskussionsgrupp.

För dem som inte hade tillgång till något datanätverk eller modemuppkoppling gjordes också många sådan här publikationer tillgängliga på diskett. Och på Internet kunde de erhållas genom ett prenumerationsförfarande, då man skickade in sin e-postadress till en mailrobot som sedan automatiskt skötte utskicken.

Någon gång runt 1983-84 kom de första cd-rom-skivorna. Under de tidiga åren gavs det mest ut börsinformation, vetenskapliga databaser, exv. kemisk-tekniska eller medicinska; varumärkesregister, bibliografier etc., av förlag som Silverplatter, McGraw-Hill, Compton, Bowker m.fl. Den stora katalogen The CD-ROM Directory (TFPL Publishing) innehöll 1986 48 titlar, 1995 var de 9 500 och 1997 19 000.

Inom företagen förekom tidigt dokumentation av arbetsprocesser, liksom handböcker i elektronisk form, ofta i helt egna format som utvecklats av företagets egen dataavdelning. Ericsson hade t.ex. tidigt hela sin dokumentation av AXE-växlarna på cd-rom.

En tidig humanistisk utgåva var "Theasurus Linguae Graecae" med 700 klassiska grekiska texter som kom ut 1985. Året därpå kom "Books in Print" på cd, liksom "Grolier Encyclopedia" (som innehöll Academic American Encyclopedias samtliga 21 volymer i en till en början huvudsakligen textbaserad version). Franska ordboken "Grand Robert" kom på cd 1989 och "Oxford English Dictionary" kom 1992.

Men går man till Libriskatalogen visar det sig att cd-skivor och disketter inte var de tidigast registrerade digitala publikationerna, de som kategoriserats som "elektronisk resurs". I Libris är den första elektroniska posten från 1962, "American national election study" i en utgåva från University of Michigan i OSIRIS-format (Online Serials Information Registration and Inquiry System??). De tidiga filerna är ofta olika statistiska undersökningar. Den första svenskspråkiga posten är Jörgen Westerståhls "Gruvstrejkens behandling i radio och TV" från 1970, utgiven av Göteborgs universitet (också OSIRIS). 1987 kom flexskivan (floppy disk) "Förteckning över författningar rörande Gotland 1276-1900" av Ingvar Engeström, utgivare Argus i Visby.

Uttrycket elektronisk bok är inte så nytt. Redan för 25 år sedan använde Andries van Dam vid amerikanska Brown University termen för alla dokument som spreds och var avsedda att läsas på datorskärm. Vid slutet av 80-talet florerade en mängd projekt för elektronisk läsning och dokumentproduktion, både läsapparater och olika format. Ofta försökte tillverkarna låsa användarna till det företagsegna formatet.

En viktig händelse i den elektroniska publiceringens historia var förstås när Charles Goldfarb skapade textmärkningsspråket SGML (Standard Generalized Markup Language). Avsikten var att kunna beskriva en texts struktur, med hjälp av olika märkkoder för rubrik, underrubrik, bildtext, citat, litteraturhänvisning etc. Tanken var bl.a. att göra informationen oberoende av program och datorplattform och samtidigt möjlig att återanvända, texten skulle kunna presenteras på bildskärm, som syntetiskt tal, blindskrift eller fogas in i ett desktop publishing-programs redan färdiga typografimallar för vidare befordran till konventionellt tryck. SGML blev ISO-standard 1986.2

Inom den humanistiska sektorn började man inom ramen för projektet Text Encoding Initative (TEI) tidigt använda SGML, och ett av de mera iögonenfallande resultaten av detta var Chadwyck-Healeys cd-utgåva 1992 av all engelsk poesi på "The English Poetry Full-Text Database" med motsvarande 4 500 tryckta volymer på två skivor (paketet prissattes till 25 000 pund!).

1990 kom en del cd-rom skivor ut i Sverige med uppslagsverk, exv. Esseltes "Engelsk-svensk, svensk-engelsk ordbok" och Stora Focus version 1. Verbum gav 1991 ut Nya testamentet på diskett, och 1992 kom min egen elektroniska originalroman "Iakttagarens förmåga att ingripa" (tre disketter i en tryckt omslagskassett).

Ett par milstolpar i den svenska utgivningen var Sveriges Rikes lag på CD-ROM ("CD-Lag") som Fritzes gav ut 1993 och Libris på cd, som utkom 1992. Numera söker man i Libris främst via Internet. Vid 80-talets slut sökte man ofta i sådana här databaser online via en företagsspecifik, kostsam, uppringd telnetförbindelse - i databaser som Dialog, Knowledge Index, Prophile, British Newspaper Index etc. Sedan kom en mellantid, när man skulle ha dem på cd, och nu finns mycket av detta på Internet. Vad som hänt under denna förflyttning från en fjärrförbindelse, till cd och till en annan fjärrförbindelse, nämligen Internet, är främst att priserna sjunkit kraftigt.

1992-93 var det också vanligt med konferensdokumentation på cd. Förutom när det förekommer mycket digitaliserad video, så är sådan dokumentation i dag vanligare på Internets World Wide Web. Det gäller då både förhandsinformation och information i efterhand till alla dem som inte kunnat närvara. Ibland förekommer även "direktsändning", nära nog omedelbar uppladdning på Nätet av texter och bilder från konferenser, något som förstås inte var möjligt med cd.

Vid 90-talets början skapades också en hel del verktyg för tillverkning av hyperböcker. Amerikanska Voyager hade sitt Toolkit, Rune Körnefors och Lennart Lundberg vid Växjö högskola utvecklade 1990-1994 tillsammans med Apple Computer sitt Hyperbook Tools,3 och jag själv gav också ut ett enkelt verktyg under namnet "Low Budget Hyperbook Tool" (1993). Alla dessa byggde på Macintosh Hypercard och utnyttjade en sorts bokmetafor i så måtto att texten visades mot bakgrund av en bild av en boksida. Bläddring och sökning gjordes oftast med hjälp av en s.k. flytande palett med knappar på - en sorts fjärrkontroll för boken.

Samtliga dessa verktyg var nog inspirerade av Bookbuilder, en Hypercardmall för e-boktillverkning utvecklad av Chris Pelkies vid Cornell University 1988.4 En del böcker och tidskrifter gavs nu ut på diskett, gjorda med verktyg av den här typen, exv. tidskriften Macintoshed Libraries (1990-96) och Hyperbole Magazine (1990-93), där Greg Roach's elektroniska roman "The Madness of Roland" gick som följetong och work in progress tills den slutligen publicerades i färdigt skick på cd-rom 1993.

Ett intressant verktyg är Storyspace, som säljs av Eastgate Systems. Det är ett system för Macintosh, där texter upp till 30 000 tecken kan skrivas in i ett fönster som representerar en hyperlänknod, sedan kan man skapa namngivna länkar mellan alla dokumenten i systemet och de kan också visas i olika grafiska översikter, trädstrukturer osv. Ett tidigt skönlitterärt verk som skapades med Storyspace var "Afternoon, a story" av Michael Joyce, som kom 1989.

Ofta försöker företagen tjäna royalty på verktygen. Voyagers Toolkit fick man inte använda gratis, och Sony tänkte sig nog att tjäna en slant på alla som använde sig av Sony Electronic Book Authoring System (SEBAS) för deras Bookman.

En rad format för elektroniska böcker skapades, Bellcore kallade sitt Superbook, Electronic Book Technologies kom med Dynatext, IBM lanserade Bookmaster och Interleaf WorldView. Mest kända blev dock NoHands Common Ground och Adobes Acrobat, eftersom de mera vände sig till PC-ägare och därmed till privatkunder och småföretag.

Voyager s Toolkit var ett av många hyperboksverktyg
under det sena 80-talet.

Det flesta av dessa verktyg var plattformsberoende och ofta inte ens särskilt flexibla inom den egna plattformen. Därför slog de aldrig på allvar. SGML slog i så fall bättre, men lite mer i skymundan för den stora publiken. När HTML började breda ut sig på Internets World Wide Web uppstod med ens en sorts de facto-standard som kunde vinna mycket bred acceptans, och i förlängningen kommer troligen HTML-intresset att göra att bredare grupper också får upp ögonen för SGML. Den vägen går säkerligen via den standard som nu lanseras som en förbättring av HTML, kallad XML (Extensible Markup Language).5 XML är en DTD (document type definition), alltså en delmägd i SGML, medan HTML snarare kan betraktas som ett degenererat derivat, en ostyrig kusin till SGML.

På PC-sidan använde sig en del mindre utgivare och privatpersoner av hjälpfunktionen i Windows för att ge ut tidskrifter och böcker med en sorts hypertext. Filerna sparades alltså i Windows speciella hjälpfilformat och kunde sedan öppnas av alla som hade Windows. Och snart började en del pdf-filer cirkulera med egenpublicerat material. Michael Björn gav t.ex. ut sin bok "Flaskpost" i detta format 1994.

Redan tidigare hade olika konverteringstillägg till desktop-program kunnat användas för att skapa programoberoende representationer av textsidor, på ungefär samma sätt som Acrobat och Common Ground fungerar, fast oftast utan möjlighet att redigera eller kopiera textinnehållet - textsidorna representerades bara av en bild. Apples DocViewer är ett sådant exempel. Apples nätverk för återförsäljare, utvecklare och användare, Apple Link, hade också en funktion för att konvertera dokument till en sådan här minsta gemensam nämnare. Systemet fanns inbyggt i kommunikationsprogramvaran som en speciell skrivardrivrutin kallad LinkSaver. De här dokumentformaten användes t.ex. för prislistor och tekniska manualer och var ofta ett sätt att dubblera informationen; sådant som medföljde ett dataprogram i form av en tjock handbok förekom också som rent elektronisk läsning i form av en sådan fil på den medföljande cd-rom-skivan. Den här dubbleringen var (och är) en avspegling av producentens tvehågsenhet inför mediet, man måste erbjuda kunden något konkret och påtagligt och då är en tung handbok konkurrenskraftig. (Samtidigt ligger det förstås en viss poäng just i att en datorhandbok bör vara läsbar även när datorn krånglar.) Men dessa format var viktiga som föregångare för de filtyper som idag florerar för nätdistribution av elektroniska dokument.

Idag kan man nog konstatera att World Wide Web står i centrum för den elektroniska publiceringen, i varje fall i termer av antalet aktörer och dokument, men kanske inte alltid i termer av antalet läsare.

Att så mycket är och har varit gratis på Internet gör att utrymmet för dyra företagsspecifika lösningar utanför Internet nog har minskat, om man inte hittar någon mycket speciell tillämpning med avancerade funktioner, som helst ändå (t.ex. i reklamsyfte) bör vara möjlig att överföra till WWW, åtminstone i en begränsad form med mindre finesser. Typiskt är också kombinationsprodukter, uppslagsverk på cd-rom som anropar kompletterande fakta på Internet med hjälp av länkar till någon URL.

Encyclopedia Britannicas redaktionschef Paul Hoffman säger i en intervju med BBC:

We want to rely on other people and point to their content when they're doing a good job. And we don't want to reinvent the wheel.

I think the encyclopaedia of the future is going to be a combination of our own original content in our tradition; other people's content that we work with; and then our ability as encyclopaedists to organise what's out there.

That's what we've always done in print and we can do that on the Web too.6

I förlängningen väcker detta förstås ändå frågan om varför man över huvud taget skall skaffa sig ett uppslagsverk om informationen ändå finns certifierad ute på nätet.

Cd-rom-tillverkning var till en början oerhört kostsam, men under 1995-96 började s.k. Cd-brännare att sjunka kraftigt i pris, så små publicister kan nu lättare sköta hela framställningsprocessen själva, åtminstone när det gäller mindre upplagor.

1.3 Bevarandeproblematik och autenticitet

En kombinerad skepsis och entusiasm inför de nya mediernas risker respektive möjligheter utkristalliserade sig så småningom, och blev märkbar inom arkiv- och biblioteksvärlden redan på 70-talet, men mera utbrett blev detta under 80-talets senare del. På problemsidan diskuterade man nu förutom databands, disketters och cd-skivors hållbarhet även hur snabbt datautrustningen åldras, vilket ju är ett mera intrikat problem när det gäller möjligheterna att i framtiden kunna läsa dagens digitalt lagrade information.

1989 skrev Janet Vratny-Watts och Edward J. Valauskas en artikel om migrationsproblem: "Prospective Conversion: Data Transfer between Fossil and New Microcomputer Technologies in Libraries".7 Michael Day vid The UK Office for Library and Information Networking skrev 1989-90 avhandlingen "Preservation problems of electronic text and data."8 Library of Congress arrangerade sommaren 1992 en "Workshop on Electronic Texts", där många av problemen med bevarande och även autenticitets-, identitets- och upphovsrättsproblem vädrades.

Stora användargrupper var alltså redan oroade. Men hur var det med databranschen? När jag skrev mitt upprop "Thoughts on the Electronic Revolution", i Apple Library Users Group Newsletter nr 4/19939 visade det sig hur yrvaken man i de flesta fall var i tillverkarledet.10 Farhågor betraktades ofta som teknikfientlighet. För bredare grupper började nog den här problematiken att uppmärksammas via Jeff Rothenbergs artikel "Ensuring the Longevity of Digital Documents" i januarinumret 1995 av Scientific American. Mer om vad som skrivits sedan dess och olika kommittéer kan man hitta på Peter Grahams sida på Rutgers University11 och Michael Days sida "Preservation of electronic information: A bibliography".12

Organisationen Council on Library and Information Resources skriver på sin webbsida:13 "If William Shakespeare had written Hamlet on a word processor, would his great achievement still be available to us today?" En relevant fråga förstås, för i den analoga världen försvinner texter in i den stora glömskan antingen p.g.a. att papper eller pergament förstörs, eller också hamnar de i inkompatibilitetens mörker därför att vi inte förstår språket. Shakespeare går hyfsat, men bortåt Chaucer börjar det bli knepigt. 500 år är ändå ett fantastiskt långt tidsmässigt panorama, jämfört med livslängden hos många digitala dokument som kan bli oläsliga efter ett par år.

Trots det kan nog den enorma utvecklingen av World Wide Web och lagringen av mängder av kopior av dokument på olika servrar världen runt ha förändrat det dystra läget för digitalt lagrad information en aning de senaste åren. Rena texter har nog rätt goda chanser att överleva länge. Frågan är dock fortfarande hur det ska gå med mera komplicerade multimediadokument. Kommer de att kunna spelas upp så som upphovsmannen tänkt sig om 30 år? Om 100? Eller kommer det att krävas månader av efterforskningar för att finna rätt konfiguration av gamla datorer, cd-spelare och operativsystem?

Samtidigt som mängden av identiska eller nästan identiska elektroniska kopior ökar säkerheten om några skulle förstöras, ökar därmed också autenticitets- och identitetsproblemet. Vilken kopia skall räknas som original? Vilken version av nästan identiska dokument är korrekt? Angående boten för detta, t.ex. checksummor och auktoriserade kopior, se avsnitt 6.3.

Tilläggas kan att förekomsten av identiska kopior är ett problem inom journalistik (och förstås även annan research), där man söker efter oberoende källor för att bekräfta något innan man publicerar. En amerikansk undersökning från Middleburg + Associates visar att en majoritet journalister först söker efter en levande person för bekräftelse, när de inte får tag på någon, går majoriten ut på Nätet.14 50 procent av de 2 500 intervjuade journalisterna sade att de är online varje dag (mot 33 procent när en liknande undersökning gjordes året före). 93 procent av journalistrna sade att de åtminstone använde onlinetjänster då och då. Under Lewinsky-affären 1998 användes Internet flitigt av journalister som källa, ofta alltför okritiskt enligt många.

1.4 Upphovsrättsfrågor

Ett vanligt problem på Internet är att webbpublicister använder sig av material som de inte har laglig rätt att publicera - det kan gälla såväl text, bild som musik. Fenomenet är naturligtvis inte nytt, men det har blivit vanligare i och med att kopiering i kombination med publicering, (inte bara för eget bruk alltså) är så enkelt att utföra på Internet. Dessutom har ju mängder av personer som tidigare aldrig behövt fundera över vilka lagar som gäller i samband med offentliggörande, nu äntrat den publicistiska scenen.

Upphovsrättsfrågorna började diskuteras ungefär samtidigt med autenticitetsproblemen, vilket inte är så konstigt, eftersom dokument som förvanskats eller presenteras i sammanhang som upphovsmannen inte tänkt sig, ju direkt hänger samman med den ideella delen av upphovsrätten.

Särskild fart tog upphovsrättsdebatten under 1996 i samband med WIPO-konferensen i Genève och ett par uppmärksammade rättsliga tvister. En sådan uppstod mellan Shetland Times och Shetland News om rätten att enbart länka på WWW till ett dokument som man inte har rättigheterna till.15 Andra fall var striden om TotalNews (se även avsnitt 4, senare delen) och i Sverige diskussionerna kring tidningarnas rätt att återpublicera redan tryckta artiklar i elektronisk form i databaser och på webbsidor.

De upphovsrättsliga organisationerna har också drivit kraftfulla kampanjer för att öka medvetenheten - inte minst bland amatörpublicister - kring upphovsrättsliga frågor vid publicering på Internet. ALIS (Administration av litterära rättigheter i Sverige) sammanställde 1997 rapporten "Litterära verk & upphovsrätt på Internet" om upphovsrättsligt skyddade texters förekomst i digitala medier.16

Personligen tror jag dock inte man skall överdriva problemet. Det är min erfarenhet att webbplatsredaktörer som blir upplysta om att de har olagligt material på sina sidor oftast tar bort detta frivilligt, eller åtminstone om man förklarar att man annars tänker ta kontakt med deras tjänsteleverantör - med risk för att deras abonnemang dras in. Dessutom verkar det som om medvetenheten om de här frågorna ökar. Jag skulle vilja likna det vid medvetenheten om grafisk formgivning i början av DTP-revolutonen, då mängder av människor som aldrig framställt en trycksak nu glatt kastade sig in i sådan verksamhet. Bredare grupper än man någonsin kunnat förreställa sig vet numera vad Times och Garamond är och att man inte bör blanda alltför mänga typsnitt på en sida. På samma sätt tror jag breda grupper inom elektronisk publicering kommer att lära sig mer och mer om design och läsbarhet, men även om - juridik.

I september 1997 berättade Johnny Cash vid en hearing i Representanthuset att han upptäckt att hans sång "Ring of Fire" spreds via Internet från en server i Slovenien.17 Han var en av flera som vittnade till förmån för den amerikanska ratificeringen av WIPO-traktaten om upphovsrätt från december 1996. En ofta bortglömd sidopoäng med alla de rapporter om upphovsrättsliga brott på Internet som nu kommer, är ju dock att motsvarande försyndelser i den fysiska världen knappast skulle ha upptäckts. Men i nätvärlden underlättar ju de kraftfulla sökverktygen detektivarbetet.

1.5 Reklam och betalsystem

För utgivare som inte redan har en stark organisation eller ett stort företag bakom sig (t.ex. dagstidningar med tryckta förlagor som ger sig ut på Nätet eller kundtidningar) blev det främsta sättet att finansiera Nätutgivning att låta sig sponsras eller ta emot annonsering i form av s.k. banners. Detta tog fart under 1995-96 och även om Internetkulturen sedan gammalt haft ett icke-kommersiellt drag, var inställningen hos breda grupper ändå ganska positiv till annonsfinansiering, som ju trots allt är en möjlighet att fortfarande få tillgång till mera genomarbetade professionella publikationer gratis. Men under 1997 började man märka en viss iritation, annonserna blev mera påträngande, ofta visas de i särsilda fönster som lägger sig över det man just läser. Frågor som varit självklara länge inom t.ex. TV-världen, om styrning och redaktionellt beroende av annonsörer, började ställas. Den kände debattören och gränssnittsexperten Jakob Nielsen på Sun skrev en kolumn i januari 1998 om just detta:

I predict that most sites that are not financed through traditional product sales will move to micropayments in less than two years. Users should be willing to pay, say, one cent per Web page in return for getting quality content and an optimal user experience with less intrusive ads. Once users pay for the pages, then they get to be the site's customers, and the site will design to satisfy the users' needs and not the advertisers' needs.18

En sorts reklampublikationer utgörs av den ökande mängden av s.k. spamming (obeställda massutskick) som kommer via e-post. Mest handlar de om hur man kan tjäna snabba pengar, eller är reklam för olika sexställen på WWW men även för sådant som man kan se säljas på TV-shop och liknande - kantgräsklippare eller fläckborttagare till sensationspris etc.

Sådana här massutskick har ökat märkbart senaste året. De görs av lycksökare som inte bryr sig om att de får dåligt rykte. Man räknar kallt med att om man skickar ut t.ex. 50 000 meddelanden, så kanske åtminstone 500 blir allvarligt intresserade och då är vreden från de andra värd att utsätta sig för.

Ofta skickas dessa meddelanden ut anonymt, så det är svårt att spåra avsändaren. Ofta står det i meddelandena att skickar man bara ett svar och talar om att man inte vill ha sådana erbjudanden i fortsättningren, så blir man struken från listorna. Detta är dock ofta bluff, för svarar man, så visar man spam-utskickarna att adressen är korrekt och så kan de fortsätta skicka reklam eller sälja adressen till andra.

S.k. e-mail extraction programs används ofta i de här sammanhangen, en sorts robot som går ut på nätet och samlar e-postadresser, främst bland Usenets nyhetsgrupper. Här ligger ju dessutom användarna snyggt sorterade efter intresse.

Allt detta bidrar till en ökad skepticism mot reklam hos breda användargrupper. Kanske blir det som Jakob Nielsen förutspår att detta öppnar vägen för flera betaltjänster. Mycket tyder på att många utgivare under 1998 ligger i startgroparna för att börja ta betalt med hjälp av olika system. En svensk tidning som tar ut avgift är Sundsvalls tidning (se avsnitt 5.2.6). Svenska Dagbladet har också aviserat att man snart ska sjösätta en mera renodlad webbupplaga med material som inte finns i den tryckta versionen, och då ska man också ta betalt.

2. Internets framväxt

2.1 Internationellt

Som ju är tämligen välbekant har Internet sitt ursprung i det amerikanska militära kommunikationsnätet ARPANET, vilket kom till 1969, efter cirka sju års förberedelser och forskning. Än i dag sker mycket av beslutsfattandet inom Internet med hjälp av s. k. Requests for Comments (RFC), och i den allra första av dessa från den 7 april 1969 skrev Steve Crocker vid UCLA om det planerade nätet:

As with any new facility, there will be a period of very light usage until the community of users experiments with the network and begins to depend upon it. One of our goals must be to stimulate the immediate and easy use by a wide class of users.19

Med den smått otroliga tillväxt som Internet fått, särskilt de allra senaste åren, kan man bara konstatera att Crocker fick som han ville. 1971 hade ARPANET 23 värddatorer (hosts) anslutna, 1981 var de 213 - en ny tillkom vid den här tiden var tjugonde dag. 1987 var värddatorerna över 10 000 och 1988 60 000. 1996 var de 10 miljoner och 1998 29,7 miljoner.20

Några viktiga hållpunkter i framväxten av Internet var exv. 1979, då Usenet skapades, och 1982 då Internet i den form vi känner till det idag skapades i och med att TCP/IP-protokollet började användas. Det är det som gör att så många olika typer av datorer kan samverka. I och med persondatorns framväxt ökade också antalet anslutna mycket kraftigt vid mitten av 80-talet, en ökning vi knappast sett slutet på än.

1991 var året då Tim Berners-Lee vid CERN i Genève postade koden till sin nya idé - om ett världsomspännade nät av länkar - på en liten obskyr nyhetsgrupp på Usenet, "alt.hypertext". Redan 1989 hade han dock dragit upp riktlinjerna för vad ett sådant nät skulle kunna åstadkomma. I det förslaget från mars 1989 står det bl.a.:

In providing a system for manipulating this sort of information, the hope would be to allow a pool of information to develop which could grow and evolve with the organisation and the projects it describes. For this to be possible, the method of storage must not place its own restraints on the information. This is why a "web" of notes with links (like references) between them is far more useful than a fixed hierarchical system.21

Berners-Lee tog naturligtivs inte de här tankarna från ingenstans, många hade i åratal haft idéer om stora länkade textmassor (Vannevar Bush) eller hela "rymder" av dokument (Ted Nelsons docuverse).

Det dröjde dock till 1993 innan Marc Andreessen vid NCSA (National Center for Supercomputing Applications) vid University of Illinois i Urbana Champaign skapade den första grafiska webbläsaren, Mosaic (version 1.0 kom i november detta år), den som också var början till Netscape (som kom i en första betaversion i oktober 1994).

Microsoft lanserade sin konkurrentprodukt Cello 1994 och i augusti 1995 Internet Explorer. Sedan uppstod på Nätet närmast ett "kallt krig" mellan plattformar och standarder som i förlängningen gällde hela Internets mer eller mindre underförstådda ideologi, med frågor om yttrandefrihet, monopol o. dyl. Sensationellt nog avblåste Netscape ensidigt striden i viss mån i januari 1998 genom att offentliggöra källkoden till programmet, med hänvisning till bl.a. Internets stolta traditioner av fritt utbyte av idéer och det utvecklarvänliga klimat som varit rådande.22

1996 tog Tim Berners-Lee till orda mot okynnet att så många webbdesigner gjorde sina sidor för endast en viss webbläsare:

Anyone who slaps a 'this page is best viewed with Browser X' label on a Web page appears to be yearning for the bad old days, before the Web, when you had very little chance of reading a document written on another computer, another word processor, or another network.23

Som en reaktion mot just detta startades kampanjen "Best Viewed With Any Browser", som verkar för en återgång till grundidén, att WWW ska vara ett plattformsoberoende och programoberoende medium.

2.2 Internets framväxt i Sverige

1980 installerades Swedish University Network (SUNET) som ett försök på initiativ av STU (Styrelsen för teknisk utveckling) och FRN (Forskningsrådsnämnden). Då fanns knappast alls dagens trafik mellan enskilda datorer, utan mest mellan terminaler och X.25-anslutna datorer.

Runt 1983-84 beslutades att projektet skulle fortsätta och FRN tog ansvaret för fortsatt utbyggnad. Man moderniserade beståndet av X.25-växlar och utrustning anskaffades för att underlätta kommunikationen med Digitals DEC-datorer, som var vanliga i universitetsvärlden.

1987-88 skaffade man fasta linjer från Televerket och bättre utrustning som medgav kommunikation med även andra datorer än Digitals. Antalet anslutna datorer var nu 2 000.

SUNET är numera knutpunkt för både den akademiska och den privata användningen av Internet. Central för denna verksamhet, liksom även för det nordiska forskningsnätsamarbetet NORDUNET är Tekniska Högskolan i Stockholm (KTH).

1990-91 anslöts även de flesta mindre högskolor till SUNET via 64 kbps linjer, och SUNET skapade också en regional driftsorganisation. Vid den här tiden lät man också SWIPNET ta över den mesta trafiken med användare utanför universitetsvärlden.

1994 höjdes hastigheten i SUNETS nät. Det s.k. ryggradsnätet fick nu en kapacitet på 34 Mbit/s, och även de mindre högskolornas förbindelse blev snabbare, från 64 kbit/s till 2 Mbit/s.

Under 1998 kommer de mindre högskolorna att få förbindelser på 34 Mbit/s och de stora 155 Mbit/s. Dessutom är dessa förbindelser tänkta att dubbleras av säkerhetsskäl.

Antal anslutna datorer vid Sunet var 1989 ca 2 900 , 1993 ca 28 000, och per den 12 januari 1998 var de 137 946. Största enskilda domänen är Lunds universitet med 16 694 anslutna datorer.

Antalet värddatorer och domäner kan räknas, men antalet anslutna datorer utanför SUNET blir ofta en uppskattning, så siffrorna växlar starkt. Computer Industry Almanac angav för Sveriges del 1,311 miljoner användare i januari i år, medan Expressen och Infratest Burke24 utifrån en undersökning gjord i april 1997 kom fram till 2,9 miljoner användare. Enligt den undersöningen skulle nära hälften av alla svenskar mellan 15 och 74 år (2000 personer i det åldersintrvallet hade då intervjuats) ha tillgång till Internet.

Enligt Nikos Markovits nyhetsbrev Inetmedia25 fanns det i januari 1997 36 500 domännamn i Sverige, vilket innebar att 22 600 domäner hade tillkommmit eller förändrats under 1996. Under 1997 var det 23 582 namn som ändrades eller tillkom. Summan i januari 1998 var totalt 59 170 domäner.

Enligt Computer Industry Almanacs siffor från januari 199826, där man jämfört de 15 Internettätaste länderna ligger Sverige på åttonde plats med sina 1,311 miljoner användare. USA leder förstås med 54,6 miljoner användare. Glappet är stort till tvåan Japan, som har 7,9 miljoner och trean England som har 5,8.

När man diskuterar det enorma genomslag som Internet har fått de senaste åren och jämför detta med andra medier, är det viktigt att komma ihåg att mycken Internetstatistik tar fasta på tillgången till Nätet, vare sig man kommer åt det hemifrån eller på arbetet eller i skolan och oavsett hur mycket denna möjlighet utnyttjas. När man läser statistik om telefonens, radions, TV:ns eller videons segertåg över världen, handlar det ofta om när dessa apparater kom in i hemmen. Utnyttjandegraden var kanske högre i sådana fall där man satsade egna pengar på en ny och relativt oprövad produkt.

3. Hur styrs Internet?

Internet är ju en mycket löslig, för att inte säga nebulös organism. Ändå finns förstås människor som bestämmer, och de återfinns i en mängd olika organisationer som ofta vuxit fram ad hoc.

Internet Society (ISOC) samordnar mycket av aktiviteterna på Internet. Det är en medlemsorganisation som bygger på frivillighet, det mera idella målet är att verka för globalt informationsutbyte. För att samordna utarbetandet av tekniska standarder har man en sorts utskott som heter Internet Architecture Board (IAB).

Internet Engineering Task Force (IETF) är en stor internationell sammanslutning av nätkonstruktörer, operatörer, tillverkare och forskare, intresserade av att utveckla Internetarkitekturen. Vem som helst som är intresserad får bli medlem.

För det praktiska arbetet använder sig IETF av olika arbetsgrupper, för saker som routing, portning, säkerhetsfrågor m.m. Regionalt finns area directors som i sin tur ingår i Internet Engineering Steering Group (IESG).

Det finns också en Internet Research Task Force (IRTF), som dock är experimentell mera på lång sikt och aldrig bedriver sin forskning i full skala. Här är det individer som är medlemmar, inte organisationer.

Ett annat viktigt institut på Internet är RFC (Requests for Comments), en serie dokument som inleddes med Steve Crockers tidigare citerade förslag från 1969.27 De här utkasten handlar oftast om nätverksprotokoll och program, men kan ibland röra mera allmänna åsikter om Internets utveckling.

För WWW finns World Wide Web Consortium (W3C) som startades 1994 för att utveckla gemensamma protokoll för webbens vidare utbyggnad. W3C har nära samröre med MIT och CERN. Ledande inom W3C är bl.a. pionjären Tim Berners-Lee och Jean-François Abramatic. W3C står öppet för varje organisation som vill bli medlem och man är noga med att verksamheten skall vara helt leverantörsoberoende - det är ju mycket det som är en bärande idé inte bara med WWW utan med Internet i sin helhet.

InterNIC (Internet Network Information Center) kom till i januari 1993 och är ett samarbetsorgan för hanteringen av Internets alla domännamn, databasen över dessa samt registreringsrutinerna. Numera finns också en svensk avdelning av InterNIC, NIC-SE (Network Information Centre Sweden AB), som ägs av Stiftelsen Internetinfrastruktur. NIC-SE ska koordinera och ansvara för driften av registret över .se-domäner på Internet.28

ISOC har numera också ett s k "chapter" i Sverige, där enskilda och företag kan bli medlemmar.29

Vad övrigt är, är självreglering. Trots att Internet sammanlänkar både många kulturer i den verkliga världen och många specifika nätkulturer, så finns ändå någon sorts allmänt accepterad norm för hur man bör uppträda på nätet, den s.k. netiketten. Brott mot denna bestraffas ofta med ilskna e-postmeddelanden (flaming). Gäller det en tjänsteleverantör (serverinnehavare) som t.ex. tillhandahåller stötande material, kan följden bli mail bombing, dvs det att arga Internetanvändare skickar tusentals brev till syndaren ifråga för att slå ut hans eller hennes server. Sådan brevstorm behöver inte härröra från lika många avsändare som antalet brev. Ibland kan ett fåtal eller bara en person iscensätta sådana aktioner där tiotusentals meddelanden skickas iväg automatiskt. Många menar dock att den här typen av hämndaktioner i sig själva är ett brott mot netiketten.

Ett relativt nytt fenomen i detta sammanhang, som dessutom kan betraktas som en form av publicering, är när man vill skada en person genom att sätta ut personens namn, bild och/eller olika uppgifter om vad han eller hon anses ha gjort sig skyldig till. Detta kan förekomma som rent privata vendettor och som mera politiskt färgade kampanjer. Exempelvis kan våldtäktsmän eller förmodade pedofiler på detta sätt "hängas ut" till beskådande vid den elektroniska skampålen. I kampen mellan rasister och anti-rasister förekommer också publicering av namnlistor över förhatliga personer från det motsatta lägret.

Även om det finns en hel del anstötligt bland nyhetsgrupperna på Usenet, så hejdas en del faktiskt i sin linda. Nynazister försökte under 1996 skapa en nyhetsgupp under namnet "rec.music.white-power", men förslaget röstades ned efter en kampanj, med siffrorna 592 för och 33 033 emot. Svårare är det att stoppa nyhetsgrupper inom den friare alt.-kategorin.30

Tecken finns också på att en del organisationer för sanering av olika mindre önskvärda företeelser på nätet håller på att uppstå, en tid fanns t.ex. en sorts rådgivande "skiljedomstol" på WWW med frivilliga insatser av Internetintresserade jurister som sysslade med upphovsrättsliga saker, liksom förtals- och yttrandefrihetsaspekter.

4. Olika typer av elektroniska publikationer idag

Den elektroniska publiceringen åstadkommer mer väsen i tryckta och eterberoende medier än i de egna digitala kanalerna. Uppskattningarna av andelen elektroniska publikationer av den totala mängden växlar förstås, och beror som alltid på vad man räknar som publikation, men såväl bedömningar inom EU som från olika branschorgan brukar ligga runt ett par procent, sällan dock över fem.31

Detta skall man naturligtivis inte låta sig luras av. Som redan antytts används digitala hjälpmedel sedan länge inom den mesta massmedieproduktion - före det sista presentationsstadiet. Det är rätt naturligt. Datorn är en sorts raffinaderi, som hjälper till att bereda och omforma råvaran information, vare sig det är bild, ljud eller text, men den har hittills inte varit inriktad på konsumtion på samma sätt som en besläktad bildskärmsförsedd apparat har varit - TV:n. Så det vore enkelt att hävda att mycket egentligen i någon form är elektroniskt redan i dag. Låt mig ändå göra en liten uppställning av några huvudtyper av mera renodlade elektroniska publiceringsformer:

I. Man tar del av materialet på datorskärm:

1. Materialet tillhandahålls på ett fast fysiskt medium:

a) Cd-rom. Intresset för dessa har dämpats något i takt med WWW-boomen, men mediet är starkt inom spelbranschen och även för olika sorters referensverk, även om många förlag överväger migration till Internet så snart problemet med säker överföring av betalningar har lösts. Dessutom används cd-rom ofta som databasservrar på Internet.

b) Andra besläktade format som CD-I, Electronic Book Format, Photo-Disc, Laserdisc, MiniDisc, DVD osv. Några av de här formaten tycks hålla på att försvinna, andra håller på att finna sin plats.

c) Disketter. Dessa blir allt ovanligare som distributionsmedium, även om enskilda designer, konstnärer m. fl. ofta sprider arbetsprover i enkel katalogform på diskett. Det förekommer också diskettvisitkort osv. Diskettdistribuerad egenpublicering av litteratur i exv. pdf-format är rätt ovanligt, sådant sprids numera oftast över Internet.

2) Materialet tillhandahålls för nedladdning och/eller läsning på Internet eller BBS

a) Nedladdning för senare läsning (i ett annat program). Det var tidigare vanligt att man laddade ned saker i komprimerat skick från BBS:er eller FTP-servrar och sedan iordningställde filerna för läsning utan att behöva vara uppkopplad. Sådana filer kunde innehålla

° rena ASCII-publikationer (zines och nyhetsblad) eller ° Postscript-filer för utskrift av typograferade sidor (egentligen en sorts primitiv print-on-demand).32 Ett fåtal datorer kan visa Postcript på skärmen, annars måste formatet skrivas ut. ° Hypercardbuntar (Macintosh) ° Pdf-filer för läsning i programmet Adobe Acrobat ° SGML-text för läsning i en speciell browser

b) Nedladdning för direkt läsning. Numera är det vanligare att dekomprimering och tolkning av olika filer sker direkt i en browser, så att man kan ta del av innehållet i det ögonblick filerna nått datorn. Filerna kan då vara

° HTML-text ° Bilder i främst JPEG- eller GIF-format ° Digital video i Quicktime- eller MPEG-format (egentligen ett gränsfall, för filerna behöver laddas ned helt men visas sedan oftast med en s. k. plug-in direkt i browserprogrammet) ° Olika former av s.k. streaming audio (ljudfiler) och streaming video som visas kontinuerligt medan de laddas ned till den egna datorn

II. Man tar del av materialet på annat medium än datorn

a) På papper. Print-on-demand, antingen fullt utvecklad med tillhörande bokbindningsmöjligheter eller en enklare form där pdf- eller Postscript-filer kan skrivas ut på en vanlig laserskrivare.

I dag förefaller det kanske inte relevant att räkna spel som publikationer, men med största sannolikhet kommer deras verkningsmedel att användas i framtidens publikationer. Redan nu finns tidskrifter som utnyttjar simuleringar. I framtiden kommer man säkert att vara intresserad av hur detta började, så därför är spel och andra företeelser som till synes befinner sig i publicismens periferi men i teknikens frontlinje värda att bevaras - vad man kallar dem just nu är mindre viktigt.

Det talas mycket om pushteknik. Sådan skräddarydd information, t.ex. när man skapar en personifierad tidning ("The Daily Me") etc., är praktisk men egentligen inte så uppseendeväckande, mer att likna vid ett personligt val av prenumerationer på tidningar som levereras i vår fysiska brevlåda eller vad man zappar sig fram till vid TV:n. Att pushtekniken blivit så omskriven och höjd till skyarna kan nog hänga samman med att dess verkningsmedel är lätt igenkännliga för traditionella publicister och massmediemänniskor. Det verkligt nya blir när man kan skräddarsy varje publikation för sig; språk, svårighetsgrad, utförlighet (från abstract, steglöst över till vidareläsning i all oändlighet via exempelvis successiva länkar på WWW).

Om vi nu bortser från vilken form utgåvorna har på datorn och ser till anknytningen till traditionella publikationsformer, kan man konstatera att det finns:

1. Enstaka publikationer

a) Fasta utgåvor. De uppdateras inte, de finns på nätet eller cd-rom eller något annat medium och förändras inte, utan är att likna vid en traditionell bok eller en affisch.

b) Flexibla enstaka publikationer. Hit kan man räkna många webbplatser som uppdateras då och då eller olika referensverk som uppslagsböcker på cd, som utkommer i flera versioner etc.

2. Periodica

a) Dagstidningar. Dessa finns nästan enbart på WWW, om det inte gäller fulltextdatabaser med artiklar, då dessa ofta också överförs till cd-rom. Nästan uteslutande är det fråga om webbversioner av tidningar som redan finns i tryckt form.

b) Annan periodicitet. Här finns mängder av tidskrifter både sådana som också finns i tryck, t.ex. Newsweek, Die Zeit, och sådana som bara finns på nätet, exv. Slate, The Art Bin.

Anmärkas bör att även när det gäller periodica kan den vara högst flexibel. Pushtekniken har redan nämnts. Och många redaktörer utnyttjar naturligtvis det faktum att en elektronisk text kan korrigeras även efter publikationstillfället. Det här är förstås viktigt när man diskuterar pliktleveranser, för även om man förlitar sig på utgivarens egen sändning i stället för på automatiskt insamlande från nätet, så behöver den sändning man fått direkt från utgivaren inte alls vara den slutgiltiga. Det här är ett problem som påminner om dagstidningarnas numera digitala textarkiv. Frågan är där i vilket stadium av prepressproceduren man väljer att "tanka ned" texter till det egna arkivet. Redigerare och journalister kan göra enstaka slutkorrigeringar bara sekunder innan sidan sänds från datorn till fotosättaren. Alltså kan även där den arkiverade versionen skilja sig från den som nått läsarna.

När det gäller arkiv, kan man också konstatera att många tidningar och tidskrifter på WWW utnyttjar det faktum att gamla utgåvor ligger kvar på servern. Med några länköversikter eller en sökfunktion kan man således enkelt skapa ett arkiv över utgivningen. Elektronisk periodica tenderar på detta sätt att få ett slags palimpsestartat förhållande till sina tidigare nummer. Det senaste har så att säga under sig hela skikt av tidigare utgivna nummer. Det finns ett talesätt i journalistkretsar att "inget är så gammalt som gårdagens tidning". Så blir det nog inte längre i den digitala världen. Ingen lär komma att rulla in fisk eller blommor i gamla elektroniska tidningar.

Ytterligare en uppdelning man kunde göra av olika typer av publikationer, är efter vilka som kostar pengar och vilka som tillhandahålls gratis. På andra medier än Internet kostar det oftast, även om man ser vissa cd-rom-utgåvor som delas ut gratis som reklam. (Här finns också en sektor som ökat kraftigt under de senaste åren, cd-rom-bilagan, det att tryckta tidskrifter som lockbete bifogar en gratis cd-rom-skiva, oftast med gratisprogram och demoversioner av spel.) På Internet är det mesta ännu gratis, främst högprestigetidningarna tar betalt - New York Times och Wall Street Journal t.ex. Annars är metoden den att man gratis tillhandahåller en del av materialet, i hopp om att läsarna ska lockas att köpa "fulltextversionen" i tryck. Enklare, förlagsoberoende zines klarar sig i allmänhet genom att de antingen är rena hobbyprojekt, eller också tar man emot annonser, ofta från mindre annonsörer. Medan New York Times kanske har annonser för Kodak eller Levis jeans, har det lilla magasinet annonser för en systerpublikation, en bekant som frilansar som webbdesigner eller för en lokal restaurang.

Många statiska webbplatser har också en sorts periodisk utgivning, av annan art än vanlig uppdatering, som ju oftast sker p.g.a. att något nytt hänt i organisationen, när företaget lanserar en ny produkt eller liknande. Här är det istället frågan om en liten särpublikation inom ramen för en annars tämligen statisk sida. Webbplatser kan ha dagens skämt som ändras hela tiden, konstnärer kan ladda upp en ny bild på sin webbplats med jämna mellanrum. Edvard Derkert laddar t.ex. upp "a picture a day" på sin webbplats33, och fotografen Brad Brace har sedan januari 1995 hållit liv i sitt 24-hour-jpeg-project, ett nytt svartvitt foto laddas upp varje dag.34

I detta sammanhang bör kanske nämnas en annan typ av "partiell" publicering, när webbplatser använder sig av ramtekniken för att presentera andras texter eller bilder. Några uppmärksammade tvister förekom under 1997 kring detta, t.ex, striden kring TotalNews, en nyhetstjänst som sålde annonsutrymme på sin ram, och inne i ramen lockade besökare med innehåll från andra som man egentligen inte hade rätten till, exv från CNN.

Det typiska för den elektroniska publiceringen är ju att den oftast är betydligt billigare än motsvarande pappersbundna utgivning. Även cd-rom-produktion har som nämnts blivit billigare, ändå är det främst på Internet som man ser den verkliga revolutionen. Om man har utrustningen som behövs för att läsa på Internet, så har man också utrustningen för att kunna publicera sig där. Principiellt raderas skillnaden mellan producent och konsument ut alltmer, även om kategorierna troligen aldrig kommer att sammanfalla helt. På Internet samsas också traditionella förlag och tidningsföretag med små egenpublicister, officiell och inofficiell information ligger "vägg i vägg". Att jämföra proportionerna mellan det "professionella" och det "privata" låter sig knappast göras. Ska man räkna antalet personliga hemsidor, så leder dessa förmodligen i antal över de etablerade publikationerna. Men hur många läser dem?35

WWW är förstås inte allt på Internet. Ännu finns publikationer som sänds per e-post eller laddas upp på någon nyhetsgrupp på Usenet eller en BBS. De e-postbaserade tidningarna lever och frodas, det finns t.o.m. en särskild webbplats om sådan publicering.36 Och även Gopher-servrarna finns ju kvar, även om deras betydelse minskar hela tiden till förmån för WWW.

Det kan vara värt att påminna om att det finns en del hybridformer. Webbpublicerade tidskrifter som t.ex. Web-Vantage37 skickar ut sina nya nummer per e-post med bara rubrikerna och tre-fyra raders ingress samt en http-länk till själva artikeln, som man således läser på WWW. Webbplatser kan ha nyhetsgrupper på Usenet knutna till sig, antingen sådana som alla kan se eller som är slutna. På Online-newspapers finns en helt webbaserad nyhetsgrupp som är sluten, skapad med en särskild programvara från Lyris.38

Det finns ju också vanliga mailinglistor (distributionslistor) som kan vara antingen öppna för alla eller slutna. Det har diskuterats hur man skall betrakta sådana, bl.a. av Mediekommittén.39 Man resonerar bl.a. om huruvida utsändningen (av t.ex. e-post) är riktad till allmänheten eller inte, om utsändningen kan sättas igång av mottagaren eller inte - allt detta för att försöka inordna de nya publikationsformerna i gamla lagskrivningar som gäller radioutsändning eller tidningsutgivning etc. De här formerna går redan idag in i varandra på ett sätt som svårligen låter sig sorteras under de gamla begreppen.

Jag tror att det enda rimliga är att tills vidare betrakta allt som distribueras till många, i ungefärligen samma gestalt, som en publikation. Detta för att skilja den från enkel bilateral e-post, tillägget "ungefärligen samma gestalt" åsyftar den typ av personligt skräddarsydda dokument man redan idag kan prenumerera på från exv. databaser. Man får nog också räkna med att allt inte går att samla in, slutna publikationer har redan tidigare fallit genom de nationalbibliotekariska fångstnätens maskor och mycket som sägs i diskussionslistor är kanske mera jämförbart med gruppsamtal per telefon, som ju inte är föremål för bevarande.

Det är vanligt att många diskussionslistor, vars medlemmar själva betraktar innehållet som värdefullt, väljer att spara inläggen på en WWW-server. Därmed är de publicerade på ett mera uttalat sätt och kommer dessutom att hamna i de automatiska nedladdningar som görs.

5. Hur ser det ut på svenska WWW idag?

5.1 Kulturarw3:s statistik över filer

På den svenska delen av www finns cirka 4,84 miljoner HTML-dokument fördelade på 26 000 webbplatser, enligt den räkning som Kulturarw3-projektet färdigställde i januari 1998. Dessa HTML-dokument upptar sammanlagt 24,2 Gb diskutrymme.

Totalt upptar den svenska delen av www 200 Gb, fördelade på 9,5 miljoner dokument. Antalet stillbilder, de flesta lagrade i JPEG- eller GIF-format är 3,45 miljoner och övriga filer är 1,18 miljoner, dvs andra textformat, ljud, videosekvenser, program som laddats upp i något komprimerat format exv. Bilddelen kan vara aningen missvisande, efter-som bilder nu används som en kompromissmetod att lägga in grafiska formelement som HTML-språket inte tillåter. Alla bilder är alltså inte vad man skulle kalla illustrationer i dagligt tal, utan rubriker i ett visst typsnitt eller navigeringsknappar. Ofta utnyttjas också helt osynliga (genomskinliga) bilder enbart för att skapa mellanrum mellan textstycken.

Det kan ändå vara intressant att jämföra textmängden på den svenska delen av www med textmängden i Kungl. biblioteket. En oerhört grov uppskattning, närmast en någorlunda kvalificerad gissning, ger vid handen att de 24,2 Gb text som finns på den svenska delen av www motsvarar ungefär 38 100 "normalstora" böcker, om vi för räkneexperimentet antar att en normalbok är 635 K (275 sidor med 33 rader om 70 nedslag). Nu innehåller ju böcker ofta bilder också, och om vi antar att 75 procent av bildfilerna är verkliga bilder och att de i genomsnitt motsvarar en halvsidesbild i en bok, skulle vi få ytterligare 4 700 böcker.

Svenska www skulle alltså motsvara ungefär 42 800 sådana här tänkta normalböcker, vilket kan jämföras med Kungl. bibliotekets sam-lingar, där det finns ungefär 3 miljoner volymer, eller med de svenska förlagens årliga utgivning, som de senaste två åren (1996-1997) uppgått till ca 13 500 titlar.

5.2 Några typiska kategorier av svenska webbplatser

5.2.1 Det offentliga Sverige

SverigeDirekt är den offentliga sektorns gemensamma webbplats.40 I mars 1998 fanns där länkar till 255 kommuner (av tiotalt 288), 21 landsting och 215 myndigheter.

Cirka tre fjärdedelar av kommunernas sidorna uppfyller Toppledarforums krav om viss uppdatering och kontroll som bör ställas på webbplatser inom den offentliga sektorn. De flesta kommunsidor har information om näringsliv, kultur och fritid, turism, aktuellt i kommunen osv. Många har information om kommunikationer, några har kommunala protokoll utlagda och information på främmande språk. Vissa har också lediga platser förtecknade. Utbildning, bibliotek och boende har också egna avdelningar på många kommunhemsidor.

De 21 landstingssidorna består försås rätt mycket av information om vård och trafik, men ofta också om kultur och speciella ungdomsproblem, och många går också ut lite offensivt med "kontakta din politiker", "tyck till" och liknande.

De större statliga myndigheterna har oftast egna hemsidor, flera mindre har det inte (som exv Bokföringsnämnden eller Stadsmiljörådet). Här finns aktuellt om verksamheten, ofta kan blanketter laddas ned i pdf-format, ibland för man på ett lite journalistiskt sätt fram omdebatterade frågor (Luftfartsverket har t.ex. rubriker som matas fram tecken för tecken som på en gammal teleprinter), ibland förekommer särskild pressinformation och författningar som gäller myndighetens område.

Gemensamt för den offentliga informationen är nog att man det senaste året har satsat mera på design och kanske tack vare Toppledarforum ett bättre gränssnittstänkande.

5.2.2 Organisationer

När det gäller organisationer kan man naturligtvis inte finna någon gemensam nämnare, eftersom verksamheterna ju kan vara hur olika som helst. Internationellt verksamma som Röda korset och Rädda barnen har båda en lite journalistisk framtoning med nyheter och rubriker. Från många organisationer kan man förstås beställa mer material i broschyrform. Webbsidorna skiljer sig också mycket i sin utformning, beroende på om det är fråga om en intresseorganisation som försöker bilda opinion för den egna saken hos utomstående eller om det är en organisation som vill använda sin sida som en resurssamling för de egna medlemmarna.

Fackförbundem har ofta fakta om pågående förhandlingar och arbetslöshetsstatistik inom den egna sektorn. Oftast har man information för både medlemmar och utomstående, inklusive pressen. I mars 1998 hade precis hälften av LO-förbunden egna hemsidor. Många har också avdelningar av typen "Vad går avgiften till?" och tävlingar med priser. SEKO (tidigare Statsanställdas förbund) har "Månadens fråga", en direktomröstning där besökare kan svara ja eller nej. I mars 1998 var frågan "Ska LO och TCO slås ihop?".

5.2.3 Museer, bibliotek

Sveriges museeer har ofta rätt väldesignade webbplatser, men de är ofta snåriga att hitta i och man tycks vara lite rädd att ställa samlingarna i strålkastarljuset. Ofta tror man som besökare att det bara finns fakta om öppettider, museishopen och vilka utställningar som hållits senaste året, men längre ned i hierarkin kanske det finns intressant bildmaterial från samlingarna. Kanske finns här liknande farhågor som inom pressen, att webbplatsen ska konkurrera med museet eller tidningen i verkliga livet. Ibland tycks en känsla för systematik eller den egna organisationsstrukturens avspegling på webbsidan ta överhanden över ambitionen att väcka allmänhetens intresse.

De flesta folkbibliotek har inte egna webbplatser utan återfinns på kommunens sidor. Här finner man oftast öppettider, vad man kan låna och hur, tidskriftslistor, man kan ställa frågor till bibliotekarien, en sorts infomationsdisk online, flera har extra information om släktforskning och många erbjuder sökning i Bibliotekstjänsts databas BTJ2000. Evenemang på biblioteket anslås förstås också. Oftast är det hela ganska administrativt, direkt information om litteratur är inte så vanligt. Inte heller är det så vanligt att man vänder sig ut mot Internet, många har länkar till tidskrifter, men rätt få har länkar till de stora reservoarer av digitaliserad litteratur som finns på Internet, både i Sverige och utomlands. Skillnaderna i ambitionsnivå kan vara slående, några skriver om lokala boksamlingar och lite lokal kulturhistoria, medan andra knappt har mer än öppettiderna.

5.2.4 Marknadstorgen

Torget, Postens elektroniska marknadstorg, har 79 000 medlemmar, hur många av dessa som utnyttjar möjligheten att ha egen hemsida vet man inte. Det finns 13 tidningar och tidskrifter på Torget, fem av dessa finns på deras server, resten är länkade från egen server. Dessutom har man något som heter Sveriges Tidskrifter med information om och länkar till en del av de 328 tidskrifter som förtecknas.

Under Torgets "paraply" finns också 73 företag. Knappt hälften av dessa ligger rent fysiskt på Torgets servrar. En stor del av Torget upptas också av det egna redaktionella materialet, under avdelningar som Verktyg & Hobby, Hälsa, Familj etc.

Passagen, Telias motsvarighet till Torget, har cirka 100 000 medlemmar av vilka 35 000 har egna hemsidor. Passagens eget material består av ett 10-tal olika webbplatser innehållande cirka 2 000 sidor (pageviews), bl.a. Passagens förstasida, länkguide, Expertis, Cafe, Svenska CNN, IT-nyheter, Sportbase (med ett tjugotal underavdelningar). Tidskrifter är Then nya Swänska Argus, Bella och Direkt. Passagen deltar ibland också i specialevenemang som Internetworld, Sime, Vattenfestivalen etc. Passagens Galleria innehåller ett 40-tal butiker [not: passagen påstår 40, jag kan bara räkna till 28].

Bland de tusentals privata hemsidorna finns ett svårberäknat antal amatörpublikationer, mer eller mindre långlivade skoltidningar, fanzines etc. En mera ambitiös variant, som återfinns bland Tele2:s hemsidor, är t.ex. Otto Olsson Newsletter.41 Till saken hör också att vi bland de renodlat privata hemsidorna och deras enkla presentationer av innehavaren, hans eller hennes familj, vänner och intressen etc, troligen också ser ett embryo till en ny publikationstyp. Se vidare avsnitt 6.4.

5.2.5 Företag

Multinationella företag som Volvo eller Apple har internationella webbplatser med förgreningar till de lokala. Produktinformation är förstås en självklarhet. Volvo har avdelningar för personbilar, lastbilar osv., och dessutom en historisk del med museum och tidslinje. Saab har en likartad uppdelning på bilsidan (när man väl hittat dit, man ska inte slå på www.saab.se, vilket leder till flygsektionen, utan på www.saab.com). Vissa, som Ericsson t.ex., publicerar sin årsrapport på Nätet. ABB har, förutom information om alla underbolag, produkter och länkar till lokala sidor, även information om hur man söker arbete på företaget. Trygg-Hansa har en del simuleringar på sin sida, man kan beräkna hur mycket man får i pension, vad bilen kostar per år etc.

Mindre företag kan ha små webbplatser med kanske bara en sida, som då fungerar närmast som en annons i Gula sidorna. Andra, särskilt sådana som säljer reservdelar eller är underleverantörer till större företag, kan ofta ha lagerlistorna utlagda på Nätet.

5.2.6 Tidningar och tidskrifter samt etermedia

Kungl. Biblioteket har en förteckning på WWW över Svensk periodica online,42 där det i mars 1998 fanns 225 tidskrifter, 16 storstadsdagstidningar, 54 landsortsdagstidningar, 5 finlandssvenska och en svenska-amerikansk tidning.

Tidskrifterna är - för att nu generalisera en aning - oftast mer specialiserade och håller sig inom sitt fackområde. Här finns artiklar, ibland ljudfiler men sällan direkta tjänster. Både tidskrifterna och tidningarna har i rätt hög grad tryckmetaforen kvar - de försöker designmässigt likna sina tryckta förebilder. Många nätpublikationer har dock påfallande lite redaktionellt material och är då snarast en elektronisk reklamfolder för den tryckta förlagan.

Råd & Rön har en intressant blandtjänst. Man kan söka i deras artikelarkiv och läsa första stycket i de artiklar man får träff på. Är man prenumerant och har registrerat sig, kan man läsa hela artiklarna. Annars får man beställa tidningarna från tidskriftens kundtjänst.

Svenska Dagbladet bjuder på några dagsfärska nyheter, samt ledarsidans huvudartikel, från kultursidan några recensioner samt understreckaren, kalendarium över Stockholmshändelser samt tabeller över aktuella sportresultat. Man bjuder också på dessa kategorier av artiklar fyra veckor bakåt. SvD har även en service, där man kan skräddarsy sina tablåer över TV-programmen.

Dagens Nyheters webbupplaga bjuder också på en del utvalda nyheter, dagens huvudledare och artikeln på DN Debatt. Från kultur- och nöjessidorna kan man läsa ett hyfsat urval, men de är uppblandade med de senaste dagarnas artiklar, så det är svårt att omedelbart se vilka som hör till just dagens nummer. DN laddar upp artiklar för kommande dags nummer redan på kvällen och man kan också se den kommande förstasidan i pdf-format.

Aftonbladet profilerar sig med en mera kontinuerlig uppladdning av senaste nytt men har också vissa kultur- och ledarartiklar. En del nyhetsartiklar, artiklar ur Aftonbladet Kvinna m.m. kan man läsa i ett korttidsarkiv, längre tillbaka är man hänvisad till betaltjänsten Mediearkivet, som även omfattar artiklar ur Göteborgs-Posten, Nerikes Allehanda, Dagens Eko, TT och Svenska Dagbladet.

Expressen för nästan uteslutande fram sport- och nöjesmaterial på bekostnad av politisk kommentar och kulturdebatt. Detta är den minst påkostade webbplatsen av de fyra Stockholmstidningarnas.

De flesta stora dagstidningarna har då och då specialevenemang för att locka läsare, av typen QuickTime VR-filer med panoraman över redaktionen eller någon aktuell lokal (Nya Moderna museet t.ex.) eller interaktiva spel.

Landsortstidningarna är ofta ungefär lika professionellt gjorda som storstadstidningarna. En påtaglig uppryckning har skett bland samtliga dagstidningar det senaste året. Falukuriren43 är rätt typisk för landsortstidningarna, med sidor för de olika orterna i spridningsområdet. Dessutom har man en ovanligt genomförd tidningsmetafor med en papperssida med nedvikt hörn och tidningens logotyp som följer med, oavsett vilken avdelning man befinner sig på.

Östersundsposten, som var en av de första landsortstidningarna på Nätet har dragit konsekvensen av URL-adressernas avsaknad av svenska tecken och kallar sig "OP.se", utan prickar alltså.44

Sundsvalls Tidning har en mycket genomarbetad webbplats och tar också ut en avgift för vissa artklar. Prenumererar man på papperstidningen, kostar det 25 kronor per månad, annars 80 kr per månad. I en programförklaring säger webbredaktören Tommy Klaar:45

Vi är mycket snabbare än andra medier. Tommy Klaar har ett exempel från socialdemokraternas kongress där det var klar i förväg att Mona Sahlin skulle väljas. Medierna tvingades givetvis vänta på det officiella beslutet innan en publicering var möjlig. - Jag var uppkopplad med en bärbar dator och hade skrivit hela artikeln, säger Tommy Klaar. När beslutet kom räckte det med ett tryck på return-knappen. - Samtidigt var jag ute på nätet. Vi var före DN, TT och Aftonbladet, säger han. En annan fördel med den elektroniska tidningen är möjligheterna till fördjupning. Genom att länka till hemsidor med mer information kan läsaren välja om han eller hon vill läsa mer om ett visst ämne.

Av radiokanalerna har Sveriges Radios samtliga kanaler ljudande material på Internet. Det mest regelbundna är Ekosändningarna, som finns som Real Audio-filer. Många andra program i P1 och P3 finns också utlagda på Nätet. P2 har dock bara månadens P 2-fågel att erbjuda. Även lokalkanalerna inom SR-koncernen har ljudfiler utlagda, t.ex. Radio Sjuhärad.46

De kommersiella musikradiostationerna har också sidor. Radio Bandit presenterar olika listor och sina diskjockeys samt sänder programmen live på Nätet. Man kan då välja mellan tre olika ljudkvaliteter.47 Radio City har främst en 30 i topp-lista och presentation av kanalen i de olika städer där man sänder, Stockholm, Göteborg och Malmö. Radio Rix är ett nätverk av flera kommersiella stationer med egna sidor i t.ex. Karlstad, Sundsvall och Umeå. t.ex. En central rikssida finns också.48

Sveriges Television har en del nyhetsmaterial utlagt, det mesta som text. Vissa Rapportinslag kan förekomma som digital video.49 TV 4 har skaffat sig en betydligt överskådligare webbplats nu än vad man hade för något år sedan. Man för också fram nyhetsrubriker på ett sätt som liknar tidningarnas eller de renodlade nyhetstjänsternas layoutidé. För övrigt har man information om de s.k. tvåloperorna och andra populära program på sin förstasida. TV 4 har också en chatverksamhet, dit kända och aktuella personer bjuds in.

Gemensamt för etermedierna på Nätet är förstås att de publicerar sina programtablåer.

Ovanlig är nyhetstjänsten 24 timmar, en liten annonsfinansierad nyhetstjänst i Örebro utan tryckt motsvarighet.50 En annan, men förstås med helt andra resurser, är Svenska CNN.51 25 timmar heter ytterligare en annonsfinansierad nyhetstjänst, som arbetar via en skärmsläckare som laddas med kontinuerliga nyheter med hjälp av pushteknik.52 Flera sådana här tjänster är att vänta, för på Nätet är säkert tidningsmetaforen en övergångsform som bara finns kvar tills läsarna har vant sig vid en mera flexibel databaspresentation av nyhetsstoff.

Den genomsnittliga europeiska nyhetstjänsten har 5 anställda, vilket beräknas öka till 9 under det kommande året, enligt en undersökning gjord av Interactive Publishing Surveys i januari 1998. Om man jämför med USA kan man konstatera att den genomsnittliga onlineredaktionen för en nyhetstjänst där består av 8 personer, och den beräknas växa till 11 det kommande året.53

En annan undersökning, gjord av Middleburg + Associates54 visar att andelen originalmaterial framställt enbart för onlinetjänster ökar. 1997 uppgav 7 procent av de tillfrågade amerikanska tidningarna att de hade mer än hälften unikt material i Nätupplagan, 1998 var det 20 procent som hade mer än hälften originalmaterial.

6. Ett försök att se in i framtiden

Alla aktörer på mediemarknaden famlar sig fram i dag och försöker finna något fotfäste. För bara ett par år sedan var förlag, tidningar och även vanliga företag, organisationer, rent av kommuner, rädda att missa IT-tåget. Det gällde alltså att hoppa på medan tid var. Många felaktiga investeringar gjordes, långsiktigt tänkande anbefalldes på många håll, men få av de traditionella aktörerna på mediemarknaden har haft den uthållighet som krävts.

Runt 1991-92 förutspåddes diskettboken bli en storsäljare. Affärsresenärerna skulle förhoppningsvis ligga och läsa klassisk litteratur på sin laptop på hotellrummet i stället för att tömma minibaren. Voyager gav ut ett antal sådana här böcker och Norstedts skulle 1993 ge ut några titlar av Jonas Gardell och Jan Guillou, men man fick kalla fötter när broschyrer och omslag redan var gjorda - och böckerna kom aldrig ut.

Idag ser man sådana böcker alltmera sällan. Nu konkurrerar man mera med multimediala effekter. Min gissning är att mera renodlade textböcker ändå kommer så småningom, framför allt när skärmstandarden blivit bättre, när vi kan vika ihop skärmen och stoppa den i fickan som en tidning och när kontrast och upplösning närmar sig papperets. Dessutom krävs kanske en fokusering på innehåll, till skillnad från form, som ju tenderar att dominera när nya medier kommer. Minns någon stereoradions första stapplande steg med spatialt utspridda hörspel, där folk stod och ropade från var sitt hörn? Eller den tidiga färgtelevisionens demonstrativa blomstersymfonier?

En möjlighet är kanske talboken i nya former. Nyligen lanserades t.ex. Audible MobilePlayer,55 en liten "walkman" som man ansluter till Internet för att ladda ned ljudfiler med tal - böcker eller radioprogram upp till två timmars längd - för senare avlyssning i bilen eller under promenaden.

6.1 Kontroll och personalisering

Datoreran, eller snarare persondatoreran, har fört med sig två delvis motstridiga tendenser. Man vill helst ensam kontrollera alltmer av arbetsprocesser som tidigare varit uppdelade på flera personer. Tydligast blev det kanske inom desktop publishing, där plötsligt en person kunde skriva, fotografera, designa, bildbehandla, färgkorrigera och skriva ut tryckoriginal på någon 600-punkters laserskrivare. Samtidigt vill man gärna sätta sin personliga prägel på både innehållet och verktyget. Aldrig har väl en skrivmaskin utsmyckats så som en datorskärm med alla specialvarianter man kan installera av bakgrundsbilder, ikoner, olikfärgade menyer och specialpapperskorgar.

Samtidigt finns inom nätvärlden också ett visst experimenterande med identiteter, inte minst i s.k. MUDs och chatkanaler, olika typer av kollektivt skrivande, tillfälliga roller i såväl lek som allvar som möjligen pekar i en annan riktning. Båda fenomenen skulle dock kunna tas till intäkt för att det ligger något i vad bl.a. teoretiker som Marshall McLuhan hävdat, att datorn är en sorts förlängning av vårt nervsystem, till skillnad från mekaniska maskiner som är en förstärkning eller förfining av våra muskler och deras arbete.

6.2 Läsaren som medförfattare

När nu publiceringen flyttar in i denna nya mentalitet, kan man nog förutse just en ökad personalisering av böcker, texter och annan information. Det talas i dessa dagar mycket om text mining, när man ser texter som en sorts råvara ur vilken man kan utvinna olika typer av kunskaper och samband med hjälp av program med någon form av artificiell intelligens som logiskt kan tolka samband utifrån lingvistiska strukturer. Det diskuteras mest i samband med stora organisationers informationslogistik, men jag tror detta kommer att bli mycket betydelsefullt även på det individuella planet.

Böcker kanske kommer att levereras i ett neutralt råformat. Som läsare väljer man sedan sitt favoritverktyg för läsningen. Man kan då utnyttja någon enkel bläddrare eller något mera avancerat läsverktyg, som kanske medger översättning av texten, sammanfattningar av vissa avsnitt, eller man kanske vill att all argumentation skall analyseras och underförstådda respektive explicita presumtioner pekas ut. Det som tidigare varit en rent mental akt, den s.k. personliga läsarten, kan kanske bli något som lagras i läsinstrumentet, så att man sedan kan låna en annan persons läsart och så att säga läsa texten genom hans eller hennes glasögon.

Tänker man sig en nätverksversion av detta, ligger inte Ted Nelsons vision om ett docuverse så långt borta. Han tänkte sig att ett nätverk med mängder av sammanlänkad information - ungefär som WWW - också skulle kunna utökas med läsarnas marginalanteckningar, tankar och kommentarer, så att man skulle kunna dra nytta av varandras idéer på ett helt nytt, oerhört effektivt sätt. Det ska i så fall givetvis finnas filter som gör att man kan se grundtexten oförändrad och sedan alla nivåer av auktoriserade såväl som icke-auktoriserade kommentarer.

Det där ligger en bra bit in in framtiden, om det nu alls blir så. Vad som däremot kan inträffa tidigare är att ett mera standardiserat råformat för uppslagsverk och läromedel uppstår. Man skulle då slippa vara beroende av vissa bra uppslagsverks dåliga gränssnitt. Har man köpt innehållet i detta flexibla format, kan man läsa det med det verktyg och det gränssnitt man föredrar. Författarna och förlaget kan då exv konkurrera med inte bara en högkvalitativ text, utan även med en metamärkning av texten som medger intressanta sökmöjligheter.

Och redan nu finns ju automatiserad översättning. Alta Vista har en sådan tjänst sedan i december 1997.56 Förmodligen är detta början till en verklig globalisering av Internet. Språkfilter kommer snart att bli oerhört vanliga, för e-post, för ögonblicklig dubbning eller textning av filmer, radioprogram etc. Förhoppningsvis kommer språkfilter inte att avhålla människor från att lära sig språk utan istället stimulera språkintresset, när man på detta sätt får inblickar i kulturer man kanske inte annars skulle kunnat få någon kontakt med alls.

Gränsen mellan tal och skrift kommer nog inte att upplösas i framtiden, men gränslinjen mellan dem kommer att se mycket annorlunda ut, när vi också får mera av taligenkänning (speech recognition), och vi kan går runt med små handdatorer eller "fickminnen", som direkt omvandlar det vi talar in till redigerbara datafiler, alltså inte sekventiellt på ett band, utan så att man direkt med rösten kan styra in varje röstanteckning i sin fil. Text kommer att bli något som också ljuder, lika självklart som ett ljudband gör i dag, och omvänt kommer tal självklart att vara potentiella tecken - eller annat tal, på andra språk t.ex. Man kan här ana både nya former för publicering och nya konstformer.

När det gäller de här möjliga utvecklingsvägarna, förefaller det, oavsett utfall, som om två krafter står mot varandra. Får den ena råda, kommer vi alltmer att utnyttja de elektroniska mediernas flexibilitet (oformlighet och obeständighet skulle man säga om man vill accentuera den negativa sidan) till att skapa något i stil med Nelsons docuverse. Får den andra råda, uppstår alltmer en informationsprotektionism som svartsjukt bevakar alla idéer så att de inte sprids innan de skyddats för andras exploatering. Kanske går vi mot en tid när inte bara en idés praktiska uttryck i form av en viss bok eller text blir föremål för upphovsrättsligt skydd. Kanske sprider sig en sorts patenttänkande även till saker som tidigare betraktats som konstnärliga eller vetenskapliga verk. Jag tror det är en i högsta grad öppen fråga vilken av de här krafterna som kommer att dominera. Man kan ju t.ex. fråga sig om frisläppandet av Netscapes källkod (se avsnitt 2.1) är ett uttryck för en skiftning i den här konflikten eller om det är ett rent affärstrick.

6.3 Förlagen

Vad kan förlagen egentligen ge för mervärde i den nya situation som håller på att uppstå? Vid ett möte med Society for Scholarly Publishing sade hydrologen James Wallis vid IBM Watson Labs:

The problem with you publishers is you think you add value. Well, you don't. You force me to reduce the information in my scientific papers so that they will fit on a flat printed page.57

Som svar på sådan kritik startades tidskriften Earth Interactions i januari 1997.58 Man ville från början gå utanför den vanliga sidans begränsningar och använda sig av avancerad grafik, simuleringar, exekverbar programkod m.m.

Inom just den vetenskapliga publiceringen kommer nog mycket att hända. Redan nu finns ju ett missnöje, där många anser att i synnerhet statligt finansierad forskning tvingas betala sin litteratur två gånger. Därför ges förhållandevis mycket ut elektroniskt, andelen är större här än inom generell publicering.

Peer-review systemet kommer kanske att sprida sig till andra områden än rent akademiska och omfatta inte bara "review" utan kanske rent av "peer-authoring", skrivandet kan komma att bli en mycket mer kollektiv affär än det varit på hundratals år.

Det diskuteras ofta när något egentligen blir offentligt. Är ett meddelande som skickats till en nyhetsgrupp en publikation som man kan referera till t.ex. i ett akademiskt arbete? Förutom problemet med när en pågående framställning ska anses genomtänkt och mogen, kan man rimligen inte hänvisa till något som är så obeständigt som nätet är, i varje fall i sig självt, ute i det vardagliga bruket. Om däremot de olika arkiveringsinitiativ som är i gång (Kulturarw3, Brewster Kahles Internet Archive etc.) blir framgångsrika, har man ett institut som kan borga för en kontinuitet i själva referensinstrumentariet. Ett steg på vägen är förstås också att dels programvara tas fram som kan säkra texter på en server, dels att dokumentets identitet och revisionshistoria kan kartläggas med id-nummer och någon form av versionsnummer, ungefär som dataprogam har haft länge.

Dessutom bör en utgivare ta ansvar för sin utgivning - det som ligger på hans eller hennes server skulle vara skyddat, ett auktoriserat "exemplar" skulle således uppstå bland alla de kopior som kan vara i omlopp på Nätet. Detta är en möjlighet, kanske mindre trolig, men i så fall en tillfällig lösning för de allra närmaste åren. På längre sikt, särskilt om möjligheterna till läsarkommentarer byggs in i systemet, måste nog lösningen på denna auktoritetsproblematik byggas in i själva dokumentarkitekturen, kanske rent av i framtida versioner av ASCII eller motsvarande teckenuppsättningar, för kanske ger olika former av metamärkning, checksummor osv. inte tillräckligt skydd mot intrång.

Linköping University Press tillämpar dock ett intressant system med checksummor presenterade som PGP-strängar,59 kombinerat med att originaldokumentet lagras i flera exemplar i pappersform (tillsammans med PGP-strängen).

"One of the key requirements on the E-Press is that it shall not be possible for anyone to modify an article after it has been published. In particular, of course, it shall not be possible for the author to modify his or her work in order to 'improve' the results retroactively", skriver man på Linköping University Press hemsida apropå dessa säkerhetsrutiner.60 Men detta att kunna förbättra är ju samtidigt en av de stora fördelarna med en elektroniskt publicerad text, som absolut borde utnyttjas om det kan göras på ett överskådligt sätt, så att man vet vem som ändrat vad och vad som är ursprungstext.

Bra bibliografier och annan nyttig information om elektronisk publicering av akademiska skrifter finns hos University of Houston, på webbsidan "Scholarly Electronic Publishing Bibliography".61 Översikt över publikationer på just WWW finns på sidan "Scholarly Journals Distributed Via the World Wide Web".62 Ett annat vanskligt företag när det gäller elektroniska publikationer är, som redan antytts, att referera till andra elektroniska källor. På sidan "Citing Electronic Information" (http://libweb.sdsu.edu/cite.html) finns upplysningar om olika försöka att bringa reda i detta.

6.4. Självpublicering i nya former

När det gäller självpublicering, så finns det ju redan i flera former, de egna dikterna och romanförsöken läggs ut på Nätet utan att någon förlagsredaktör lagt sig i. Men även alla dessa hemsidor där människor berättar om sig själva, familjen, sitt arbete, sina vänner och intressen är ju en sorts självpublicering. Ofta laddar man upp även dagböcker här. Detta är otvivelaktigt en form av publicering och definitivt något nytt.

Här uppstår ett sätt att synliggöra sig i världen som skiljer sig från traditionell publicering, genom att man inte alltid förväntar sig läsare; det liknar mera flaskposten som kastas ut i havet i hopp om att någon ska finna den. Dock har man här chansen att träffa rätt läsekrets på någon avlägsen strand, för sökverktygen gör ju att vissa ord och ämnen genererar sökträffar. Detta förebådar säkerligen något nytt, där inte längre utgåvor av publikationer kommer att vara lika påtagliga, där man snarare gör sig själv till en kontinuerlig publikation, ständigt utställd och tillgänglig i ett mer eller mindre offentligt rum.

I en sådan värld skulle publicering och offentliggörande inte vara de aktiva processerna. Publicering skulle helt enkelt vara normaltillståndet, en självklar biprodukt av all normal produktion, fritid och liv, en sorts fjärrnärvaro i olika ständigt disponibla informationsmängder. Den aktiva handlingen skulle snarare bli tillbakahållandet, skapandet av hemliga, privata rum. Om detta skall anses vara en utopi eller en dystopi beror säkert på hur stor valfriheten blir mellan dessa poler av tillgänglighet.

Hybridformer mellan den personliga hemsidan, chatlinjer där man skapar sig en fiktiv identitet och ICQ-nätverk av vänner och bekanta, som man ständigt är i förbindelse med via portabla miniatyrdatorer, blir kanske första steget mot en sådan utveckling. Det finns redan starka tendenser i medierna till en upplösning av gränsen mellan fakta och fiktion, liksom mellan privat och offentligt. En sådan här hybrid utgör kanske en annan aspekt av detta.

Servrar kan komma att bli framtidens bankfack, där vi förvarar våra digitaliserade värdesaker, elektroniska pengar, familjealbumet som släktingar runt hela världen kan titta i osv. Allt snyggt säkerhetskopierat på ett par ställen i världen, skyddat för såväl brand som inbördeskrig. I en sådan miljö kommer ett begrepp som kopiering för enskilt bruk att närma sig publiceringen. Man kan ha ett litet intranät för närmaste vännerna, där man i lugn och ro helt lagligt enligt dagens definitioner skulle kunna sprida annars skyddat material.

6.5 Ny mentalitet

Upphovsrätten kommer säkert att förändras drastiskt, i varje fall på längre sikt. Med copyrightens uppkomst centrerades publikationerna på 1700-talet på ett tidigare inte skådat sätt kring personen, författaren. Kanske håller vi nu på att skapa en ny typ av inriktning mot ett mera upplöst personbegrepp, där man inte längre kan räknas som upphovsman på det gamla sättet utan som deltagare i en kollektivt självpublicerad rymd av information. Den tidigare skisserade läsarten som man tillgodogör sig med hjälp av olika program, ställer förstås också frågan om vem som blir författare i en sådan situation - och vad verkshöjd är. Gamla verk som skrivits traditionellt och som återutges på det här nya sättet kan förstås inte anta vilka former som helst. Men vad händer när författare börjar skriva speciellt med tanke på de här möjligheterna?

Det rent mentala koncipierandet av texter, de nya gestalter idéer och fakta kan få när de passerat en eller flera människohjärnor och några konstgjorda, tror jag är en mycket viktig infallsvinkel när det gäller att analysera vad framtiden innebär för publicering, distribution, upphovsrätt, hela kunskapsbegreppet, kanske rent av medvetandebegreppet. Den är minst lika viktig som att försöka räkna ut hur apparaterna kommer att se ut, om vi kommer att ha datorn inbyggd i glasögonen eller om vår sänglektyr kommer att projiceras i taket osv.

Nya möjligheter kommer givetvis att förändra tänkesättet - och tvärtom. Sambandet är oskiljaktigt. De nya möjligheterna kommer säkerligen också att lösa upp den medieidentitet som förlag, TV-bolag, radiostationer etc av tradition har haft. Istället kommer man antagligen att förmedla information - möjligen begränsad till vissa ämnen man specialiserat sig på - och efter förhållandena välja om innehållet bäst presenteras som text (då blir man temporärt "förlag" eller "tidning") eller som rörliga bilder (då blir man "TV-bolag") eller med ljudfiler ("radiostation") eller med en kombination. Dagens multimediala imperativ kommer förhoppningsvis att adlas till friheten att välja uttrycksmedel.

./.

NOTER:

1 Enligt Mary Jensen, tidigare på Digital Equipment, numera i Postens affärsutvecklingsgrupp, intervjuad i "Pawlos prudentliga" 9708 på http://www.algonet.se/~mpawlo/pp9708.html

2 SGML kan man läsa om i tidskriften "TAG The SGML Newsletter" på http://tag.sgml.com/

3 Se http://www.masda.hv.se/Multimedia/rapporter/HBTartikel.html

4 Nibble Mac, volym 3, nummer 7, 1988.

5 Fakta om XML finns på http://www.gca.org/conf/xml/xml_what.htm

6 Se BBC News 17 dec. 1997 på http://news.bbc.co.uk/hi/english/business/newsid%5F40000/40033.stm (sic!)

7 Se Information Technology and Libraries, March 1989, American Library Association, 1989.

8 East Midlands Branch of the Library Association, Occasional papers, no. 3. Loughborough: EMBLA Publications, 1990

9 Se http://home5.swipnet.se/~w-50996/930800.html

10 Uppropet resulterade sedan i en serie om tre artiklar om den elektroniska bevarandepropblematiken publicerade i Svenska Dagbladet, Politiken och The Art Bin (http://art-bin.com/art/imemory1.html).

11 Se http://aultnis.rutgers.edu/texts/ElectLibBib.html

12 Se http://homes.ukoln.ac.uk/~lismd/preservation.html

13 Se http://www.clir.org/

14 Se http://www.mediasource.com/intro.htm

15 Parterna gjorde upp i godo. Se http://www.shetland-news.co.uk/headline/97nov/settled/settled.html

16 Se http://www.alis.org/lupp0.htm

17 Se http://www.news.com/News/Item/0,4,14364,00.html

18 Se "Jakob Nielsen's Alertbox", January 25, 1998, på http://www.useit.com/alertbox/980125.html

19 RFC 1 finns på http://www.cis.ohio-state.edu/htbin/rfc/rfc1.html

20 Enligt Network Wizards, se http://www.nw.com/zone/WWW/report.html

21 Tim Berners-Lees förslag finns på http://www.w3.org/History/1989/proposal.html

22 I pressmeddelandet hänvisade Netscape direkt till Eric S. Raymonds tal "The Cathedral and the Bazaar", som hölls vid flera konferenser under 1997, som den utlösande faktorn för detta radikala steg. Talet finns på http://sagan.earthspace.net/~esr/writings/cathedral-bazaar/.

23 Technology Review, juli, 1996.

24 Se http://www.expressen.se/artiklar/burke97/

25 Se http://www.markovits.com/inetmedia/

26 Computer Industry Almanac, se http://www.c-i-a.com/199801pr.htm

27 Se avsnitt 2.1.

28 NIC-SE finns på http://www.nic-se.se/

29 ISOC Swedish Chapter finns på http://www.isoc-se.a.se/

30 Läs mera om kampanjen mot white power-gruppen på http://www.jcn18.com/news/cfv-fail.htm

31 Riitta Alkula anför några siffror i NORDINFO-Nytt 1-2/97 i artikeln "Elektronisk publicering" på http://www.nordinfo.helsinki.fi/nordnytt/nnytt1-2_97/alkula.htm

32 En tidskrift som Intertext, ett forum för s.k. creative writing, har sedan starten 1991 genomgått alla dessa faser och finns nu också direkt läsbar på webben på http://www.intertext.com/Zines/InterText/. Den tillhandahåll också i formaten pdf, Postscript och ASCII, samt för handdatorerna Newton och Pilot.

33 Se http://www.dad.a.se/

34 Se ftp.rdrop.com/pub/users/bbrace/12hr.jpeg

35 Jfr avsnitt 6.4 om "flaskposteffekten".

36 Se The e-mail publishing Inc. Home Page på http://www.emailpub.com. Man ger förstås ut en e-posttidning också, The Emailian Newsletter.

37 Se http://www.web-vantage.com/

38 Se news://clio.lyris.net/online-newspapers

39 SOU 1997:49

40 Se vidare http://www.sverigedirekt.riksdagen.se/

41 Se http://home3.swipnet.se/~w-38951/oonl9701.htm

42 Se http://www.kb.se/nbp/el-per.htm

43 Se http://www.falukuriren.se/

44 Se http://www.op.se/

45 Se http://www.stonline.se/online/IT/IT/STO/STO.htm

46 Se http://www.sr.se/sjuharad/

47 Se http://bandit.se

48 Se http://www.rix.se/

49 Se http://www.svt.se/svt24/

50 Se http://www.24timmar.se/

51 Se http://cnn.passagen.se/

52 Se http://www.25timmar.se/

53 Undersökningen omfattar 140 onlinetjänster och finns på http://www.interactivepublishing.ch/survey

54 Se http://www.mediasource.com/intro.htm

55 Se http://www.audible.com/

56 Alta Vistas översättningstjänst bygger på teknik från Systran och finns på adressen http://babelfish.altavista.digital.com/. Det finns också moduler till e-postprogram som direkt översätter ens elektroniska korrespondens, t.ex. EasyTranslator för programmet Eudora och svenska TFS Gateway.

57 Se Journal of Electronic Publishing på http://www.press.umich.edu/jep/03-01/EI.html

58 Se http://earthinteractions.org/

59 PGP = Pretty Good Privacy, krypteringsprogram skapat av amerikanen Phil Zimmerman.

60 Se http://www.ida.liu.se/ext/cgi-bin/epa/protect.html

61 Se http://info.lib.uh.edu/sepb/sepb.html

62 Se http://info.lib.uh.edu/wj/webjour.html

Skicka e-post till Karl-Erik Tallmo.
Kulturtidskriften The Art Bin: http://www.art-bin.com
Om forskningsprojekt samt artikelarkiv, se http://www.nisus.se/archive