Kort inledning vid utfrågning i Konstitutionsutskottet den 8 dec 1998.

Det lustiga är ju att Datalagskommittén själv var inne på att det inte skulle bli så lyckat. På sidan 185 i betänkandet skriver man att risken med en hanteringslag är att den kan komma att bli till allmänt åtlöje. Och det är ju precis vad som har hänt de senaste veckorna när folk för debattens skull har tävlat i att anmäla sig själva till Datainspektionen (DI).

Företrädare för DI och regeringen har ju försökt lugna oss användare med att man ska vara frikostig med undantag, att alla som t.ex. kallar sig journalister eller konstnärer ska anses vara det.

Men skapar man en lag som i sin tillämpning blir så ad hoc-betonad, bäddar man ju för godtycke. DI kan i värsta fall i praktiken bli en censurmyndighet som från fall till fall bestämmer vad som får sägas. Och vad händer den dag de styrande bestämmer sig för att inte vara så frikostiga mot oss längre? Då erbjuder lagen inget skydd.

En av luddigheterna är för övrigt att den nya lagen i sin definition av vad behandling av personuppgifter är inte bara nämner t.ex. insamling, bearbetning eller spridning, utan även användning  av personuppgifter. Är det alltså kanske rent av så illa att inte bara de som publicerar  saker på Internet behöver ha de omnämnda personernas medgivande, utan även vi som läser  publikationer på Internet? Vad är för resten ett medgivande? Att man klickar OK i någon dialogruta på en webbsida? Och hur länge gäller ett medgivande?

”Det är aningen stötande att i en tid när de nya medierna erbjuder allt fler s.k. gräsrötter att publicera sig, då är det flera utredningar den senaste tiden som försökt ge journalister och konstnärer en särställning. Just grupper som traditionellt brukar vara högljudda och protestbenägna.”

Dessutom är det aningen stötande att i en tid när de nya medierna erbjuder allt fler s.k. gräsrötter att publicera sig, då är det flera utredningar den senaste tiden som försökt ge journalister och konstnärer en särställning. Just grupper som traditionellt brukar vara högljudda och protestbenägna.

(Inom parentes sagt så uppstår också ett glapp här som utredningen "Grundlagsskydd för nya medier" skulle ha kunnat fylla i viss mån med sitt föreslagna utgivarbevis för elektroniska publikationer, men den idén tillbakavisades av regeringen, så alla de som nu publicerar sig på Internet och kallar sig för journalister för att undkomma PUL har ändå inget grundlagsskydd jämförbart med det som tryckta tidningar har.)

Vad vi har fått nu, är en lag som mest hindrar normal, berättigad hantering av personuppgifter, men som knappast skyddar oss från otillbörlig behandling av sådana. En grundfråga är naturligtvis om en lag över huvud taget kan göra det i den oerhört komplexa värld vi håller på att skapa åt oss eller om det snarare bör ligga på nivån att var och en får ta sitt ansvar när det gäller vad man sprider om sig själv.

Vad man än svarar på den frågan så finns det ett stort problem med integritet i vår nya digitala värld.

Vi lämnar enorma mängder av elektroniska spår efter oss i den moderna världen, i mobiltelefonroutrar, i bankservrar, vid varje myndighetskontakt, hos kreditkortsföretag och på varenda webbplats vi besöker på Internet. Allt detta sker mot en bakgrund där vi för länge sedan slutat oroa oss för bevakningskameror och närgångna enkätundersökningar. Nu monterar vi själva kameror på datorn, i kafferummet, eller som i vissa fall t.o.m i sängkammaren, och laddar upp dagböcker på nätet. Ett framträdande drag i dag tycks vara lusten att synas och bli uppmärksammad. 300 000 svenskar har egna hemsidor där varierande mängder privata saker redovisas.

En del av det här är naturligtvis vad som brukar benämnas harmlöst, men även harmlösa saker kan ställa till det. Åtskilliga kända personer som förekommit i veckotidningarnas hemma hos-reportage har t.ex. blivit utsatta för inbrott, och tjuvarna har vetat precis vad de skulle ta. I USA råkade en kvinna förra sommaren ut för att få snuskiga brev där brevskrivaren hade författat en sorts erotisk novell med henne som huvudperson och han visste mycket privata saker om hennes skilsmässa, vilka tidningar hon läste och vad hon använde för tvål.

Nu är det alltid riskabelt att bara extrapolera utifrån nuet och tro att det blir så i framtiden, fast värre, mera, större osv, men man kan mycket väl tänka sig en situation där publicering och offentlig tillgänglighet blir något av normaltillstånd, medan återhållandet blir den aktiva handlingen i stället för som nu att vi går ut med information när vi vill. Ta bara en så enkel sak som att mobiltelefoner kan spåras, och följaktligen kan man kartlägga hur en person förflyttar sig. När bilarna navigerar med hjälp av satellit får vi ytterligare en sådan markör. All sådan information, tillsammans med den information vi lämnar efter oss på Internet, kan ge en rätt fyllig bild av vad vi har för oss, vilka vi är, vad vi tycker och tänker etc.

Det lite förrädiska i sammanhanget är ju att om någon förföljer oss på gatan, så är det mera konkret obehagligt, men om någon följer oss genom att avläsa mobiltelefonroutrar så är det abstrakt, även om vi vet om det så rycker man liksom på axlarna åt det.

Det är väl tänkbart att det inte är myndigheters intrång i vår integritet som är det stora problemet idag utan att vi exponerar oss för alla och envar. I USA framför allt förlägger detektivbyråer och s.k. prisjägare alltmer sin verksamhet till nätet. Det är helt enkelt mycket billigare än att ha folk som sitter i bil och bevakar någon port någonstans hela nätterna.

Jag tror att vi står inför en situation ungefär som när bonden kom till stan. Kanske var han van att kunna lämna dörren olåst på landet, men i staden märkte han att man måste vara mer försiktig. Här har vi dubbla lås och gallergrindar. Det är förstås beklagligt att det ska behöva vara så, men de flesta moderna människor har nog ändå vant sig vid att världen är sådan. Och i det digitala samhället kan man inte heller kasta sig in utan att vara medveten om riskerna.

Detta är problem som måste diskuteras nu, och jag menar att alla frågorna hänger ihop, offentlighets- och yttrandefrihetsaspekterna och integriteten, de kan inte behandlas åtskilt. Även de nya publiceringsformerna, författarrollen, copyrighten, kanske t.o.m. patenträtten, måste vägas in. Det är olyckligt att så många utredningar har suttit och utrett sin lilla bit - det har varit CD-ROM-utredning, BBS-utredning, Datalagskommitté, Mediekommitté osv.

Det är illa nog med isolerade utredningar som gäller vår invanda värld. Men det är ännu värre när det gäller en värld som få ännu förstår sig på.

Jag rekommenderar mycket breda lösningar, med tätt samarbete mellan olika utredningar inom IT-området. Man bör också se till att de som utreder ger sig ut själva på Internet. Egen erfarenhet av den kultur det gäller är värt mycket mer än att ännu en expert får skriva ännu en utredningsbilaga om Internets historia.

Frågan är vad som nu går att göra åt PUL inom ramen för det gällande EG-direktivet. Det största hoppet står nog till att vi verkar inom EU för att nästa direktiv kommer snart och blir ett modernt, insiktsfullt sådant. Det gamla skrevs ju som bekant innan ens WWW var påtänkt, vilket ju är den mest radikala förändringen sedan persondatorrevolutionen i början av 80-talet. Och Sverige som är ett av världens mest avancerade IT-länder borde sannerligen kunna agera förtrupp i EU:s datalagsarbete.