Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Insyn i myndigheters arbete finns inte på samma sätt i EU som i Sverige. Hos oss är öppenhet huvudregel; sekretess är undantaget. Inom EU har det tills helt nyligen varit tvärt om. Allt som inte uttryckligen varit offentligt har varit hemligt. Denna sekretesspresumtion har man nu på papperet lämnat, men utan att något klart alternativ kommit i stället.
Rådets och Kommissionens respektive beslut om insyn i dokument är rätt otydliga, och motsägs av andra förordningar. Dataskyddsdirektivet t.ex. betonar nästan helt skyddet för den personliga integriteten på bekostnad av den offentliga insynen. För svenska förhållanden "anser" vår Datalagskommitté att dataskyddsdirektivet kan förenas med offentlighetsprincipen. Ministerrådets Arkivförordning förbjuder myndigheter i medlemsländerna att lämna ut dokument som inkommit och har det minsta med EU att göra. Reidunn Laurén hoppades dock på sin tid att vi ska kunna tillämpa vår nationella arkivlag, där EG-rätten kommer in bara "som ett moment". Så där låter det ofta från svensk sida. Man anser och tolkar och hoppas. Det är en förhandlingsfråga.
Att det kan bli bråk, visar affären med tidningen Journalisten, som från svenska myndigheter begärde ut dokument om polissamarbetet inom EU. Man fick dem och prövade sedan att begära samma dokument direkt från Ministerrådet. Då fick man nej och Sverige anses ha brutit "mot gemenskapens lagar". Men inte ens svaret där Rådet hävdar detta är offentligt. Process pågår.
Skillnaden mellan nordisk syn på offentlighet och den kontinentaleuropeiska behandlas för första gången utförligt i boken "Innsyn og integrasjon" (Universitetsforlaget, Oslo, 1997) av Fredrik Sejersted, verksam vid Senter for Europarett.
Enligt Sejersted är Journalisten-affären typisk. Svenska myndigheter lämnade ut dokumenten och allt hade kunnat vara frid och fröjd. Sådana läckor ser man inom EU ofta mellan fingrarna med. Danmark har t.ex. i åratal lämnat ut mängder av dokument både till danska journalister och till norska myndigheter (troligen också till våra innan Sverige blev medlem). Men när Journalisten krävde samma material direkt från Rådet väckte man så att säga den björn som sov. Sejersted menar dock att Kommissionen eller Rådet inte gärna kan ålägga medlemsländerna tystnadsplikt med sina interna regler som grund.
EU är visserligen till stor del överstatligt, ändå dyker många mellanstatliga fenomen upp. Alltmer tenderar att bli utrikespolitiskt färgat - en sorts utrikes inrikespolitik om man så vill - och den traditionella diplomatins hemlighetsmakeri gör sig gällande, framför allt detta att man inte skall sprida ut vad ett visst land har haft för ståndpunkt inför ett beslut. Öppenhet är för länder som Storbritannien och Frankrike en fråga om legitimitet snarare än demokrati, man vill förankra besluten hos medborgarna, men inte så att de dras in i själva beslutsprocessen.
Att öka öppenheten i formella instanser är dock inte mycket värt om besluten ändå fattas i andra sammanhang. Som Uffe Ellemann-Jensen sade i en SvD-intervju 1992: "[Öppna ministerråd] skulle ju i praktiken bara betyda att en del av besluten förläggs till luncherna, som blir ännu längre. Och jag blir ännu tjockare."
Ett par moment 22-aktiga klurigheter finns också. Kommissionen kräver att man ska specificera vad man vill ha reda på när man begär fram dokument. Men man behöver ju inte fråga om man redan vet. Och Rådet vill inte motivera avslag. Då kanske man nämner sådant som är hemligt. Det försvårar i sin tur överklagande.
Sejersted tror att Norden har något att tillföra inom EU när det gäller öppenhet. Och nog har Sverige försökt. Redan vid inträdet 1995 hävdade vi stoiskt att offentlighetsprincipen "är och förblir grundläggande principer" för oss, och vi fick genast mothugg: EU svarade att man "förutsätter att Sverige [...] kommer att fullt ut följa gemenskapen i detta avseende".
En dragkamp lär det bli. Vi får väl använda "ren obstruktion" i värsta fall, som Sten Heckscher och Ola Wiklund föreslog i sin utredning i frågan 1994.
KARL-ERIK TALLMO är journalist och IT-debattör