Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Jag har fått förhandsläsa Datalagskommitténs betänkande "Integritet, Offentlighet och Informationsteknik" (SOU 1997:39) som läggs fram officiellt den 2 april. I enlighet med EU:s direktiv, som styrt hela arbetet, är det inte längre bara databaser som ska regleras i lagen, utan även manuella register. Och personnamn måste inte nämnas, det räcker oftast med uppgifter, som kan hänföras till en levande person. S. k. privatspanare kommer inte att få skriva ned några bilnummer ens. Den berömda "detektiven allmänheten" beläggs med handklovar.
Detta värnande om den personliga integriteten uppstod som svar på 60- och 70-talens oro för att "storebror" skulle samköra register. Att få ha privatlivet i fred för myndigheternas argusögon är naturligtvis av godo. Men lagstiftarnas problem är att navigera mellan integritetens Skylla och offentlighetens Karybdis. När vi utövar vår medborgerliga rätt att granska myndigheternas arbete, får vi naturligtvis samtidigt insyn i många av de livsöden som myndigheterna har att handlägga. Detta är kruxet.
Problemet påminner kanske om faran med direktdemokrati via Internet, som vissa förespråkar. Då skulle vi förlora de - trots allt - nyttiga tröghetsmekanismer som skyddar oss från pöbelmentalitet. På samma sätt kanske pendlingen mellan offentlighet och integritet tidigare var lagom trög, för att man skulle skyddas men ändå ha insyn om man verkligen ville. I persondatorns tid kanske vi närmar oss den punkt där offentligheten är så effektiv att dess baksida blir en spegel där alla medborgare kan studera alla andra medborgare.
Så nog är det ett stort problem. Jag är nog ändå böjd att hålla med de debattörer som hävdar att måste man välja antingen eller, så är nog en något sämre integritet att föredra, så att makthavarna får riskera samma insyn. Diktaturer skulle knappast tillåta en sådan "allemansrätt med personuppgifter", som Datalagskommittén lite ironiskt kallar det.
Det är flera utredningar i faggorna som sysslar med nya medier och integritet; flera styrs av EU-direktiv och kräver grundlagsändringar. I fredags lades t.ex. "Grundlagsskydd för nya medier" (1997:49) fram. Här har man valt en annan linje än Datalagskommittén. Man försöker inte göra begreppen i lagarna teknikoberoende utan tvingar med skohorn in ny teknik i gamla formuleringar. Därför blir t.ex. mailinglistor med e-post till en sorts "radioprogram" (!). Datalagskommittén skapar i stället nya begrepp. I Regeringsformen ska det inte längre heta "databehandling" utan "behandling av uppgifter". Enligt Tryckfrihetsförordningen har vi rätt att ta del av "allmänna handlingar", men det ändras nu till "allmänna uppgifter", vilket kan innebära att man på begäran inte får ut ett helt dokument längre utan bara vissa uppgifter ur det. Om det inte är för besvärligt - föreligger "betydande hinder", så får man inte ut något alls.
Mediekommittén kräver för övrigt ett utgivningsbevis för elektroniska tidningar som inte har en tryckt förlaga. Har man inte beviset, torde man enligt den nya datalagen klassas som databas, för vilken licens krävs. Strängt taget skulle det krävas licens för hela World Wide Web. Datainspektionens arbetsbörda skulle minska var det tänkt, men detta öppnar för oöverskådligt inspektionsarbete.
Ett annat linjeval gäller hanteringslag kontra missbrukslag. Skall allt som inte är uttryckligen tillåtet vara förbjudet eller det som inte är förbjudet vara tillåtet? Tyvärr valde kommittén en hanteringsmodell, som tenderar att behandla tekniken mer än hur människor kan drabbas, och därför blir den säkert också snabbare föråldrad.
Lustigt nog erkänner man detta i utredningen: "En sträng hanteringsmodell synes för närvarande dömd att misslyckas såtillvida att den inte kommer att respekteras och därmed dra ett löjets skimmer över lagstiftningen", skriver man på sid 185 och sågar därmed nästan av den gren man satt sig på.
För att lugna de mest högljudda kritikerna gör man undantag för utlämnande av personuppgifter till journalister och konstnärer. Detta är en märklig väg, som även Medieutredningen och Barnpornografiutredningen är inne på: en sorts elit definieras som får rätt till information som förvägras gemene man. Vad är då en journalist? Ska man vara medlem i facket för att kvala? Kanalerna för just icke-etablerade skribenter har ju blivit så många fler tack vare den nya informationstekniken. Ska man då stoppa dessa opinionsbildares möjligheter till information?
Ofta framhålls avsiktsförklaring 72 i EU-direktivet, där Sverige lyckades få in att man ska kunna "ta hänsyn till principen om allmänhetens rätt till tillgång till allmänna handlingar". Dock säger juristerna Jan Evers och Rolf Nygren i ett särskilt yttrande i utredningen att punkt 72 inte torde ha någon "egentlig ställning som rättskälla", eftersom den ingår i ingressen. Dessutom kräver andra punkter att skyddsnivån är lika i medlemsländerna, och begreppet allmän handling finns bara i Sverige. Franska "documents administratifs" t.ex. avser handlingar som upprättats inom myndigheten, inte inlagor från allmänheten.
Denna ynka punkt 72 är inte mycket att komma med när resten av EU-direktivets 30 sidor talar om begränsningar av offentligheten. Vi har redan fått en försmak av vad som komma skall. Tidningen Journalisten fick i Stockholm ut papper om europeiskt polissamarbete, men dessa var skyddade i resten av EU. Nu har man en stämning på halsen. Båda de nämnda utredningarna skriver att de "anser" att det finns utrymme för offentlighetsprincipen, att den rent av är en del av myndighetens "förvaltningsverksamhet" osv. Men EU-lagarna är överordnade våra lagar och grundlagar. Så vad EU anser blir utslagsgivande.
Karl-Erik Tallmo
tallmo@nisus.se