Kapitel i skriften "Med- eller motborgare: Maktdelning", publicerad 25 maj 2009
Vad har upphovsrätt med demokrati att göra?
Hela skriften kan laddas ned som PDF
Många debattörer idag hävdar att upphovsrätt och demokrati är oförenliga begrepp, att upphovsrätten kränker läsares och andra kulturkonsumenters integritet eller att upphovsrätt är en sorts censur. Andra menar att upphovsrätten i sig är en sorts integritetsskydd (för både upphovsmannen och verket) och att förutsättningen för att upphovsrätten över huvud taget kunde uppstå var att censuren försvann. Båda synpunkterna i debatten kan ha visst fog, beroende på hur de här olika intressena i praktisk tillämpning balanseras gentemot varandra. Nästan all lagstiftning kan ju tippa över åt något håll om inte de olika intresseområden som berörs definierats och avgränsats tillräckligt väl och om lagen inte upprätthålls med rimliga medel. Denna diskussion är sannerligen inte ny. Vikten av den här ömtåliga balansen har diskuterats sedan upphovsrättens barndom på 1700-talet. Strängt taget gäller det en form av maktdelning, som avser makten över informationens spridning och över dess innehåll. Redan för 300 år sedan diskuterade man också – precis som idag – om det över huvud taget kan finnas någon andlig eller immateriell egendom som någon skulle kunna ha rättigheter till, och man har funderat över vad samhället kan och bör ha för anspråk på intellektuellt verksamma människors arbetsresultat. För några hundra år sedan var det ju inte aktuellt att diskutera musik och film som vi gör idag. Upphovsrättens tidigaste objekt var litteraturen (även teaterpjäser). När boktryckarkonsten var ny, var allt detta främst en fråga om tryckerihantverkets privilegier och skråväsen, inte – som vi kanske skulle säga idag – om ”innehållsleverantörens” rättigheter. Men även sedan lagstiftningen till sist centrerats kring upphovsmannen, författaren, debatterade man fortfarande om skribentens rätt till sitt eget manuskript utgjorde privilege or property. Vägen till att se författarens andliga produkter som egendom var ganska lång. I den första upphovsrättslagen 1710, den engelska Statute of Anne, undviks ordet property in i det längsta och man definierar det inte, man skriver hellre om propriety och proprietors. I en tidigare version av lagen, som aldrig antogs, stod däremot att författarens manuskript var ”undoubted property”. Att dessa ord inte fann vägen in i den slutliga lagen avspeglar troligen en djup principiell motsättning bland lagfäderna. Det här hängde samman med synen på vanlig egendom, som ju kunde och kan ärvas obegränsat. Om nu andens frukter kunde vara privat egendom, skulle inte denna egendom också kunna gå i arv så länge det fanns arvingar? Redan Milton och Locke hade på 1600-talet insett att litterära verk hade en alldeles särskild betydelse för samhällets utveckling och för lärandet. Locke vände sig bland annat mot att ”obildade och lata tryckare” med ensamrätt till vissa klassiker helt och hållet kunde hindra tillgängligheten till denna lärdom när de inte brydde sig om att ge ut nya upplagor. Tanken på medborgarnas lärande letade sig faktiskt in i själva rubriken på den första upphovsrättslagen: An act for the encouragement of learning ... Och den ensamrätt som författaren fick till sitt verk begränsades till högst 28 år efter verkets publicering. Rätten gick inte i arv. Saken var ändå inte i hamn när lagen trädde i kraft 1710. Konflikt uppstod snart om vilka rättsliga normer som skulle gälla: den oskrivna lag som traditionellt funnits i England parallellt med den skrivna, s.k. common law, eller den nya skrivna lagen. Man kom att strida om saken ända fram till åtminstone 1774, då en berömd rättegång, Donaldson v. Becket, fastslog att alla gamla oskrivna regler om evig upphovsrätt inte längre gällde; nu var det den skrivna lagen från 1710 som skulle gälla oinskränkt. Frågan var under de här åren oerhört infekterad. Många lagkloka ansåg att författaren bara kunde äga innehållet i sitt manuskript så länge det är opublicerat. Så snart det tryckts och spridits ägde allmänheten det, en sorts socialisering skedde oundvikligen, ansåg t.ex. Lord Justice Yates: Jag håller med om att en författare har egendom i sina tankar, tills han publicerar dem. Han kan förvara dem på sin kammare, han kan ge bort dem; om de stjäls från honom har han rätt till gottgörelse; han kan sälja dem till en bokhandlare, och ge honom rätten att publicera dem. Men från publiceringsögonblicket, förpassas de till ett tillstånd av universellt gemensamt ägande. (Ur målet Tonson v. Collins, 1762.) Advokaten och politikern John Dunning menade å andra sidan att det var något alldeles oerhört att en författare ursprungligen skulle ha en egendomsrätt i det han skrivit, men att ”så snart han utövade sin äganderätt till denna egendom och försökte få avkastning på den, så förlorade han den.” (Ur målet Donaldson v. Becket, 1774.) Man får kanske ändå se det som en hyfsad kompromiss, att man bestämde sig för en begränsad skyddstid innan samhället får ta över och dra full nytta av verket ifråga. Det finns dock än idag debattörer som anser att upphovsrätten, precis som när det gäller materiell egendom, bör kunna ärvas i evighet. Och ett ad hoc-mässigt förlängande av skyddstiderna i vissa länder och för vissa branscher kan förstås utgöra ett problem för det gemensamma ägande som samhällsmedborgarna väntar på, särskilt om lagstiftningen får retroaktiv rättsverkan. Ur ett samhällsperspektiv kan efterlevande till upphovsmän spela olika roller. Å ena sidan, vilket ofta glöms bort i debatten, kan de fungera som goda förespråkare och introduktörer för konstnärskap som kanske aldrig upptäckts eller fått genomslag under upphovsmannens livstid. Å andra sidan finns det mängder av exempel där efterlevande blockerar tillgången till verken eller rent av förstör eller förvränger dem. Denna motsättning talar för att skyddstiderna inte bör bli alltför långa, men inte alltför korta heller. (Frågan om en sorts integritetsskydd för döda personer, som ju detta delvis handlar om, är ytterst komplicerad och framför allt för närvarande politiskt sett en icke-fråga som ingen bryr sig om.) Upphovsrätt är monopol, upphovsrätt är censur, hör man ibland. Men upphovsrätten, som ju är en ensamrätt, var som nämnts snarare ett slag mot en mycket värre form av monopol, nämligen tryckarnas ofta eviga rätt. The Statute of Anne var rent av modellerad efter en antimonopollag, the Statute of Monopolies från 1624, som rensade kraftigt i privilegierna och bara tillät sådana som ansågs ha samhällsnytta. Gunnar Petri visar i sin bok ”Författarrättens genombrott” (2008) att upphovsrätten knappast skulle ha kunnat uppstå förrän censuren upphörde. När författaren efter censurens avskaffande istället gjordes ansvarig för vad han sade i sina verk efter utgivning, ansåg många att detta borde balanseras av en motsvarande positiv rätt. Daniel Defoe uttryckte det så här 1704: ”Det skulle vara obegripligt strängt att ställa en man till svars för missbruk av något som han inte kan få skörda frukten av när det utförs väl.” Att författarna fick en egen rätt så att de blev oberoende av mecenater eller ärvda förmögenheter gjorde också att nya författarskap kunde uppstå, som inte annars varit möjliga. I Sverige fick vi den första författarrätten hundra år efter England, 1810, som en del av Tryckfrihetsförordningen. Denna nyvunna rätt tillsammans med bl.a. den liberala pressen hjälpte till att skapa en marknad där författare som Emilie Flygare-Carlén, Fredrika Bremer och August Blanche kunde försörja sig. Inte minst viktig var den nya författarrätten, som Gunnar Petri påpekar i sin bok, för att många kvinnliga författarskap skulle kunna blomstra vid den här tiden. Förre chefen för USA:s copyrightbyrå, Abraham Kaminstein beskrev den roll upphovsrätten har i detta avseende så här vid en hearing 1965: Det grundläggande syftet med copyright är allmänintresset, att säkerställa att skapandets källflöden inte torkar ut av brist på incitament, samt att skapa ett alternativ till det gissel som ett författarskap innebär när det är beroende av privat eller statligt stöd [private or public patronage]. Vårt lands grundare var kloka nog att inse att bland det viktigaste som finns i vilken kultur som helst är dess oberoende kreatörer – dess författare, kompositörer och konstnärer – som skapar utifrån eget initiativ och spontant uttryck snarare än som resultat av mecenatskap eller bidrag [patronage or subsidy]. Att upphovsrätten främst är civilrättslig och därmed reglerar förhållanden mellan medborgare och inte mellan medborgare och stat (som censuren gjorde) tillhör också de demokratiska grundprinciperna i denna rätt. Man kan också nämna hur jämlik lagen är: den gör inte skillnad på mästerverk och skräp. Allt med viss originalitet får skydd. Därför är det oroande att vissa debattörer nu anser att upphovsrätten bör användas som ett kulturpolitiskt instrument, för att belöna ”god” kultur. När det gäller upphovsmannens eller -kvinnans rättigheter betonas oftast främst den ekonomiska sidan, rätten att kunna få något tillbaka av det man investerat i tid och pengar för att åstadkomma ett visst verk. Men en minst lika viktig aspekt är den s.k. ideella rätten, som handlar om att upphovsmannen har rätt att omnämnas som just upphovsman, att verket inte får förvanskas och att upphovsmannen har rätt att avgöra i vilka sammanhang verket får förekomma. Detta kan ses som en direkt förlängning av yttrandefriheten. Kanske är bara hälften vunnet när man har rätt att yttra sig, om yttrandet inte också har något skydd sedan det väl gjorts. Man kan bara spekulera om vad som skulle hända med politisk debatt och vetenskap om det som sagts och skrivits av politiker, utredare eller forskare av andra kunde formuleras om helt fritt och även i förvanskad form påstås vara vad dessa personer sagt. Detta sker ju redan i mindre skala i nästan vilken politisk debatt som helst, men tänk om det utan sanktionsmöjligheter kunde ske systematiskt i t.ex. vetenskapliga studier om, säg, mediciners biverkningar eller klimatförändringarna. Upphovsrätten hade ett ganska tidigt samband med integritetsfrågorna. I USA skrev advokaterna Samuel Warren och Louis Brandeis en berömd artikel, The Right to Privacy, 1890. Det var då ganska vanligt att berömda personers privata brev och andra manuskript stals och publicerades. Rätten att slippa den typen av offentlig exponering hänförde Warren och Brandeis i sin artikel till skyddet för en författares opublicerade alster, som ingick i både den oskrivna och den skrivna upphovsrätten. Advokaterna menade dock att detta inte nödvändigtvis behövde ses som en egendomsrätt utan snarare som en mera ”allmän rätt för individen att få vara i fred”. Idag pågår åter en rätt fruktlös diskussion i skuggan av fildelningsproblematiken om huruvida det existerar en immateriell egendom eller inte. Själv tror jag att det är mera givande att se upphovsrätten som en personlighetsrätt, som bl.a. kompletterar yttrandefriheten. Det kan vara svårt att förstå för dem som ser upphovsrätten som något som bara gäller stora medieföretag, men upphovsrätten börjar alltid hos någon enskild upphovsman, som sedan kanske – men inte nödvändigtvis – överlåter hela eller delar av sin rätt till ett företag eller en upphovsrättslig organisation. Det finns olyckliga korporativa aspirationer hos en del av dagens upphovsrättsliga organisationer. De nya medierna kan både förstärka och försvaga denna tendens. Lösningen på fildelningsproblemet ligger kanske i någon sorts skatt eller avgift som kommer att handhas av dylika organisationer, med de får då dessvärre tala för såväl organiserade som oorganiserade upphovsmän. Å andra sidan borde dagens teknik kunna göra det möjligt för många upphovsmän att själva sköta distribution och betalning. Den diskussion som förekommit de senaste åren om upphovsrätten som integritetskränkande har inte så mycket med upphovsrätten i sig att göra, som om de medel som används för att upprätthålla lagen. Vilken lag som helst kan givetvis bli odemokratisk eller integritetskränkande om den upprätthålls med oproportionerligt hårda metoder. I skrivande stund återstår det att se hur den nyligen antagna s.k. IPRED-lagen kommer att fungera i praktiken. Det är givetvis viktigt från demokratisynpunkt att den inte låter vem som helst agera privatpolis på upphovsrättens område, och så bör det inte heller kunna bli, med tanke på att det informationsföreläggande som lagen talar om förutsätter domstolsbeslut.
Artikel IV i den franska lagen om pirattryckta böcker, ”Arrêt du Conseil d’Etat du Roi, concernant les contrefaçons des livres ...”, 1777. Det kan vara intressant med en liten jämförelse ur historien. Frankrike fick en sorts IPRED-lag 1777, men denna gav bokhandlare/boktryckare rätt att utan domstolsbeslut ta med sig första bästa polis och göra razzia hos andra boktryckare som misstänktes för att syssla med pirattryck av böcker. En sådan lag kan förstås lätt bli ett vapen i kampen mellan konkurrenter. Upphovsrätten innehåller i kraft av vad den inte reglerar och i kraft av sina undantag också andras rättigheter än upphovsmannens, som är mycket viktiga för demokratin. Dock skulle dessa enligt min mening behöva skrivas in i lagen som mera jämlika rättigheter för ”användarna” av litterära och konstnärliga verk. Det är återigen en fråga om balans och maktdelning. Det gäller t.ex. citaträtten, som internationellt sett håller på att urholkas (i USA och England ingår denna rätt i vad som där kallas fair use resp. fair dealing). Författare blir allt räddare att citera ur andras verk utan att först begära tillstånd hos rättighetsinnehavaren. Men vitsen med citaträtten är att man inte ska behöva fråga om lov. Att sammanställa vetenskapliga och kritiska arbeten med hundratals citat skulle bli oerhört komplicerat om detta skulle vara nödvändigt. Ett problem är också att citaträtten inte gäller på samma villkor inom andra genrer, som t.ex. musik och film. Fair use ses idag som ett försvar, inte en rätt i sig. Tänk om det var så med vår yttrandefrihet – att den uppstod först när någon stämde oss för förtal och vi hade ett rimligt försvar för yttrandet ifråga. Problemet finns knappast i praktiken i Sverige än, men jag misstänker att det är på väg. Det upphovsrätten inte skyddar brukar anses tillhöra en intellektuell allmänning, en public domain. Men även den kringskärs idag på olika sätt, t.ex. genom att vissa bibliotek och arkiv hävdar upphovsrätt till sina reproduktioner av medeltida manuskript. Ofta tvingas t.ex. publicister att betala för licensiering till ett arkiv eller ett bibliotek för att få publicera en faksimil av ett manuskript som tillkommit hundratals år innan upphovsrätten ens var påtänkt. Det rör sig alltså om ett prisbelagt publiceringstillstånd och inte t.ex. kostnader för kopiering eller reproarbete, som det givetvis är rimligt att betala för. Därför bör public domain försvaras med en egen positiv lagstiftning, så att samhället kan lagföra även intrång i public domain. Upphovsrätten innehåller i grunden många bra tankar och funktioner, som jag tror att man inte bör göra sig av med av den anledningen att lagen i sin tillämpning i vissa fall missbrukas av intressenter med stora finansiella resurser och många advokater. Back to basics tror jag är en bättre strategi, dvs att man förvaltar lagfädernas ursprungliga tankar om balans mellan olika intressen i samhället, särskilt i ljuset av behovet av lärande och kunskap. Menar vi allvar med talet om att vi lever i ett kunskapssamhälle, så borde detta vara nästan självklart.
Not: Denna text ingår i skriften "Med- eller motborgare: Maktdelning", som ges ut för tredje året i rad av demokratistudiegruppen D2D. I årets skrift medverkar: Bo Djörke, Lars Ilshammar, Kajsa Klein, Laila Niklasson, Tomas Ohlin, Anders R Olsson, Karl-Erik Tallmo och Ingwar Åhman-Eklund. |
